krydderiet

Jag gav det en chans.

Surströmming är strömming som konserverats genom fermentering. Den rensade fisken saltas, läggs i öppna kar och får jäsa då strömmingens egna enzymer tillsammans med bakterier bildar starkt luktande syror som propionsyra, smörsyra och ättiksyra ur enkla sockerarter i fisken. Det bildas också vätesulfid. Sedan läggs strömmingen på konservburkar för att efterjäsa. Att fisken är rutten är en missuppfattning. 

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Surstr%C3%B6mming

  

Jag tror de flesta jag känner avskyr surströmming. Och det är kanske inte så konstigt. Den luktar inte gott för fem öre. På högstadiet var det någon eller några som köpte en burk som de var snälla nog att öppna i korridoren och sparka iväg. Det var lagom uppskattat. Jag vet att jag inte ensam om att ha upplevt något sådant under skoltid och med de minnena i bagaget är det nog inte så konstigt att de flesta skulle totalvägra om de blir erbjudna att äta den jästa fisken.

 

Jag har de senaste dagarna glidit runt på nätet och läst om denna älskade och avskydda delikatess. Det är väldigt många som vill presentera olika serveringsförslag på surströmming. En del verkar helt ok, men vissa känns lite väl kreativa. Och dessutom undrar jag vad poängen är om man försöker maskera fiskens smak allt för mycket? Eftersom de flesta av oss inte ser surströmming som vardagsmat tycker jag att man kan försöka hålla sig något till traditionerna. Sen är det alltid kul och pröva något nytt. Men för min del var det här första gången jag skulle ge surströmmingen en ärlig chans, så då blev det bäst att starta försiktigt.

 

Jag erkänner att jag blev lire vimmelkantig när burken öppnades. Man verkligen ryckte till och tog ett steg bakåt. Att öppna burken utomhus är en bra idé med andra ord. Om den är väldigt jäst kan det spruta från den, så oömma kläder och engångshandskar är att rekommendera.

 

Min pappa sköljde av surströmmingen med mineralvatten, men jag som var lite klen tyckte att mina filéer nog kunde spolas lite till med kranvatten.

Och filéer är också att rekommendera om det är första gången. De luktar inte lika starkt som hela strömmingar. Sen var det dags att äta.



Mjukt tunnbröd med smör, kokt skivad mandelpotatis, bitar av surströmmingen, massor av hackad rödlök och några klickar gräddfil. På bilden visar min mamma hur glad man kan bli av sur strömming. Nu var jag ganska nervös. Det erkänner jag. Som tur är kan jag idag säga att den inte smakar som den luktar. Smaken var ganska salt. Tyckte också att det fanns nyanser som påminde lite om ägg som kokat för länge och danska, starka ostar. Det var inte speciellt gott, men absolut inte äckligt.
 
Det är dock inget jag kommer att längta efter och det lär dröja ett par år innan jag äter det igen. Men jag är glad att jag gav det en chans och lyckades fördriva en demon från det förflutna. 

För den som är nyfiken:  http://www.surstromming.se/

  

/Thomas