krydderiet

Paj går hem hos de flesta, då vi med lätthet kan skräddarsy fyllningen. Med allt från köttfärs till skaldjur eller varför inte, skogens svamp? Paj är en av de få rätterna som går att servera vegetarisk utan att folk höjer på ögonbrynen. Förra året satt jag och läste "Carl Butlers kokbok". Och om jag minns rätt fanns det en paj som gick under namnet "Quiche", en klassisk fransk paj. På svenska stavas den "skink och ostpaj".  Inget märkvärdigt med andra ord.

Jag vet inte varför jag nämner det här överhuvudtaget, för paj är på intet vis någon unik och underlig rätt som det tar tid att vänja sig vid. Vi kan väl säga att det beror på att jag gärna vill förankra min matlagning i gårdagens festmat. Mat som vi idag, tar för givet och inte höjer på ögonbrynen för. Den tid då en avokadohalva med stenbitsrom eller en ryggbiff med klyftor och pulverrödvinssås var riktig helglyx. Nåväl...

Jag började med pajskalet. Skalade och rev en stor potatis grovt och blandade ut den med finhackad vitlök, rosmarin, en rejäl klick mörk sirap, salt och peppar. Därefter tillsatte jag olivolja, vetemjöl. Allt blandades ordentligt med en ordentlig plastslev. Tog en form med löstagbara kanter och tryckte ut små klickar av degen, i storlek av en femkrona. Upprepade detta tills hela formen var klädd. Pajskalet gräddades på 200 grader tills det kändes fast och en angenäm doft av vitlök och rosmarin fyllde köket.

Sen var det dags för fyllningen. Jag råkade ha en bit rökt fläsklägg tillgänglig. Denna tärnades och knaperstektes. I fettet som bildades i pannan fräste jag därefter upp fint strimlad purjolök och ett tärnat äpple.

Till stanningen använde jag mig av crème fraiche och ägg, riven lagrad ost och bladpersilja. Salt bör man akta sig för då det rökta fläsket har en tydlig sälta, men om man vill och vågar så kan man förhöja rökigheten med några droppar rökarom. Hela fyllningen (stanning, fläsk, purjo och äpple) blandade jag ihop separat innan den hälldes i pajskalet. Pajen gräddades på 175 grader, tills den kändes fast.

Pajen serverades ljummen med en Rhode Island-liknande dressing och sallad, som jag svängde ihop medans den gräddades i ugnen.

Inte helt tokigt.

Från en sak till en annan. Jag har lite dåligt samvete för att jag försummat bloggandet under sommaren. Men tro mig. Tiden har inte räckt till och när jag väl varit ledig har jag varit för trött, eller velat göra annat än att ställa mig vid spisen (eftersom inom mitt yrke gör man det hela dagarna/kvällarna ändå). Tyvärr kommer det inte att bli någon större ändring nu heller. Jag har en del att stå i och jag önskar innerligt att det inte var så eller ännu bättre - att det handlade om nöjesprylar, men så är icke fallet. Hur som är det trevligt att ni fortfarande kikar förbi. Jag har långsamt förstått att besökarkretsen sträcker sig utanför umgänget som, ja nästan lite plikttroget kikar förbi.

På återseende!

/Thomas