krydderiet

Lördagen den 27 juli, var det dags för kräftskiva nummer 2.  Kvällen var unik. Inte på grund av det fina vädret, vilket man mer eller mindre kan ta förgivet nu för tiden. Att så många av dem man tycker om, faktiskt kunde vara med, känns lite ovanligt. Ok, jag hade sett fel på mitt schema och upptäckte att jag skulle jobba dagen efter, men det fick gå ändå.

När man står i ett restaurangkök hela dagarna eller kvällarna så är det sista man vill när man kommer hem, att ställa sig vid spisen igen och så även den här gången. Vissa kallar mig kräsen. Andra har stundom ansett att jag har fascistiska drag när det kommer till matlagning och det är egentligen så långt ifrån sanningen man kan komma. Är jag själv så ser jag ingen anledning att lägga ner timmar i köket. Är man dock fler eller det vankas fest så ser jag det dock som en självklarhet att man anstränger sig.

Och de flesta håller väl med om att man arrangerar ett knytkalas så blir det både obalans och eventuellt sura miner om någon dyker upp med en paj och potatissallad, en annan med biffar, kalla såser etc.. Och så kommer en tredje med en påse färdiga popcorn.

Därför kändes det tryggt att veta att sällskapet man skulle umgås med har samma åsikter som jag, vilket kraftigt reducerar risken för att ovanstående scenario skall utspela sig.

Det bjöds på matjessilltårta, hembakat ört och vitlöksbröd på durumvete. Jens och Sara hade med sig paj. Lägg sedan till sangria, kalla såser och en överdriven mängd kräftor. Flera sorter att välja på, men inga bottennapp, lustigt nog.

Då de flesta av oss växt upp ihop och en del av oss har inte träffats på 10 år så det känns som man har en del att ta igen. Det konstaterades omgående att sommaren snart är förbi och att ungefär 8 av 10 planerade saker runnit ut i sanden. Vad hände med barndomens ljuva sommarlov? Inte nog med att sommaren varade för evigt. Dessutom var det mest ansträngande man behövde göra, att klippa gräset hos farmor och farfar samt gå upp tidigt på morgonen för att hämta ålreven man satt kvällen innan ute i viken.

Alla kände någon form av ångest inför den kommande hösten. Inte bara för att man försummat sig själv, men även för att livets allvar ständigt är närvarande. Tillbaka storstäderna med allt vad det innebär.

Det var en lyckad afton, som tyvärr fick avbrytas tidigt för egen del, då jag skulle upp dagen efter. På återseende,  snart hoppas jag.

Och vad hände med tryffelhonungen? Jodå. Den smakade. Tyvärr mindre än vad den kostade. Det var inget fel på den, men jag hade förväntat mig mera. Påstår inte att jag är någon vinkännare. Har baskunskaper och vet ungefär vad som funkar ihop. Dock tyckte jag mest att tryffelhonungen blev en sån där grej man köper vid finare tillfällen, trots att det finns alternativ som funkar lika bra. Typ, det går att hitta mousserande viner som är minst lika värdiga som där skumpan man pröjsade 500 spänn för, under nyårshelgen.


/Thomas