Slutfiskat?!
På vår lediga dag så begav sig Johan och jag ner till Skåneland, till Häckeberga för att fiska lite ädelfisk. Häckeberga har vi läst om både i Sydsvenskan samt diverse forum på nätet och det lät lovande. Kritiska röster menar att det knappast handlar om en utmaning, då fisket där kan jämställas med att fiska i en laxodling.
Men Johan hade svar på tal. "Jag vill inte ha någon utmaning. Det räcker med sådant. Jag vill ha fisk!"
Och det är definitivt sant. Så mycket pengar som man lagt ner i år på fiskeutrustning, fiskekort, bensinpengar och flaskvatten, så hade det faktiskt varit roligt att komma hem med något annat än abborrar.
Så därför lät det här som ett lagom ansträngande projekt. Med andra ord; vi är trötta på den fina naturen och att fisket i sig är avkopplande. Sådant har vi fått tillräckligt av i förhållande till det konkreta resultatet av landade fiskar.
Förväntningarna var stora. Ok, det brukar dem vara, men nu hade vi båda storslagna visioner. På forumen på nätet så menade folk att Häckeberga "är så nära fångstgaranti" man kan komma.
I bilen ner diskuterades olika sätt som vi skulle kunna förädla fångsten på, samt hur mycket stålar man skulle använda, då det var kilopris upp till 3kg och allt däröver var gratis.
Väl på plats ordnade vi med fiskekort och gick ner till en av pölarna. Det första vi möttes av var en Regnbåge i kilosklassen som stod längst in vid kanten.
Den var inte det minsta skygg, utan lät sig villigt fotograferas (även med blixt). Vi tittade ut över vattnet. Det vakade oavbrutet och fisk i större storlek hoppade hela tiden. Det här verkade för bra för att vara sant!
Och det var det också. 5-6 timmars fiske med allt från fluga, spinnare, jigg och skeddrag, gav inte mer än några ynka nafsanden och Regnbågar som slött följde efter betet bara för att vända 2-3 meter från land.
Lägg där till all jävla (ursäkta) fiskar som slog och hoppade efter skräddare, nyckelpigor och humlor som var osmarta nog att landa i vattnet.
Man kände sig minst sagt frustrerad och provocerad.
Till slut erkände vi oss besegrade och gick tillbaka till ägaren och beklagade oss. Han menade att vi hade valt "den svåraste tiden på dygnet" att fiska på, men även den här gången hade Johan svar på tal:
"Det blir inte kallare än så här, det blir fan bara varmare för varje timme som går."
Förvisso hade ägaren en poäng och jag eller vi får väl skylla oss själva att vi har så många andra prioriteringar och halva året går och romantiserar vårens fisketurer, som sedan i praktiken stannar som ölberikade lördagsdrömmar.
På hemvägen bestämdes det att det är slutfiskat i betalsjöar nu under den varmare delen av året. Det får bli under hösten och vintern. Var snäll och påminn mig om det här i oktober-november när jag beklagar mig över sommarens värdelösa fiske.
/Thomas
