krydderiet

Traditionellt upplägg. Hårt tunnbröd, hackad lök, gräddfil. mandelpotatis och sur strömming.

Då var årets första och antagligen enda surströmmingskalas avklarat. Och det gick ju bra. Hela dagen gick jag och stressade upp mig. Helt utan anledning. I år var vi smarta nog att öppna burken i en balja med vatten. På sätt behöver ingen vara orolig att få kläderna förstörda och den mesta av surströmmingens starka doft stannar kvar i baljan.

Far öppnar lika traditionsenligt burken.

Precis som sist spolades fisken av med mineralvatten. Nytt för i år var att jag faktiskt fick en kompis att haka på. Jag blev jätteförvånad när hon tackade ja för alla jag känner (undantag Milton) hade sagt tvärt nej. Det hade inte ens varit värt att fråga. Men Linda ville vara med. För säkerhets skull svängde jag ihop en kycklingsallad med quinoa, aprikoser, rostade grönsaker och lite annat. Ifall det inte skulle funka för Linda.

Linda kollar intresserat på när burken öppnades. Till skillnad från mig så var hon inte det minsta nervös.

Fast salladen behövdes aldrig. Till och med mor och far blev imponerade, när Linda utan minsta tecken på rädsla högg in på en klassisk klämma med, rödlök, gräddfil, mandelpotatis och sur sill. Smaken påminner fortfarande om överkokta ägg med en aningen frän sälta. Det är svårt att beskriva. Det smakar definitivt inte som det luktar.

För egen del tyckte jag att de var godast på hårt tunnbröd, då den ljumna mandelpotatisen och smöret gör att en vanlig tunnbrödklämma blir sunkig. Fast är det absolut första gången du skall pröva på så rekommenderar jag mjukt tunnbröd då det rent psykologiskt känns enklare att inte se själva strömmingen. Tillbehören är viktigast. Hackad lök, gräddfil, tunnbröd och mandelpotatis är ett måste. Turkisk yogurth är egentligen bättre för den rinner inte lika mycket. Rödlöken är ju oftast mild och ganska söt vilket fungerar utmärkt med sältan från fisken. Fast gul lök är skarpare och kan kännas tryggare. Varför inte båda sorterna? Vad dricker man till? För många är det iskall mjölk som gäller, fast jag tycker att öl gör sig bättre. Nu har jag läst att rosévin skall funka bra. Det tror jag dock inte själv på.



Mor och far. De har lärt mig de norrländska sederna.

Både här på bloggen och bland vänner har surströmmingsätandet mötts av blandade reaktioner. Den fråga som de flesta har ställt är varför man vill äta något vars smak, man försöker dölja så mycket som möjligt. Ni som läst surströmmingskalaset 2007, vet att jag med var skeptisk, men för min del handlade det mest om att jag ville debutera traditionsenligt. Sen kan man säkert (någon gång i en avlägsen framtid) pröva något spännande förslag man hittar på nätet. Efter att ha ätit det två gånger så anser jag nu inte längre att man försöker förinta surströmmingens dåliga sidor, utan snarare lyfta fram dess goda. Man tar inte ett par klyftor vitlök och sätter sig och knaprar i sig framför tv:n. Men en pressad klyfta som vänds ner i smör tar en biff till nya höjder. Ellerhur?

Som barn tyckte jag varken om mineralvatten eller oliver. Det är sådant som kommer med åren. Och för att lära sig gilla något måste man ge det en ärlig chans. Går det inte så går det inte, men man har i alla fall prövat. För egen del äter jag gärna surströmming en gång till i år. Men att hitta folk som är intresserade är lite som att leta efter nål i en höstack. Är du sugen så är det bara att höra av dig.

Ha en bra kväll.

/Thomas