krydderiet

Julskinkan är allas favorit. Det har jag fått lära mig i alla fall och för att inte känna mig för konservativ insåg jag att man kan kompromissa. Du har säkert läst eller sett på tv att om man nu tröttnat på stenåldersgriljeringen senap, äggula och ströbröd så finns det massor av varianter. Men för att inte ge sig ut på för djupt vatten så blev det nog bäst att bara ta en liten bit av skinkan och pröva den nya griljeringen på den.

Jag känner mig tjatig, men när man under ett helt år försöker vidga vyerna och inte vara sen på att pröva nytt och annorlunda, är traditionerna värda att bevara.

Inspirationen hämtades av Christina Möllers julskinka med farinsocker och nejlikor. Jag drog bort svålen och skar ett hyfsat snittmönster i fettet och i varje ruta tryckte jag ner en nejlika. Men istället för att först pudra skinkan med farin och köra den i ugnen till sockret smält och därefter ösa med apelsinsaft så gjorde jag istället en reduktion på saften och mörk sirap. Den penslade jag skinkan med och sen på med farin.

250 grader i ugnen. Det handlar endast om några minuter i ugnen. Doften från nejlikorna var ljuvlig och allt som allt kändes Christinas griljering som en mycket god idé.

/Thomas

Julen närmar sig och jag ljuger om jag påstår att någon stämning fångat mig, men jag gör mitt bästa. Ett sätt är att dra igång Dean Martins julsånger och pyssla lite i köket med julmat. Nästan dagligen i december månad kan man läsa om kändisars såväl Svenssons favoriter, de rätter som är obligatoriska. Vi får även tips om hur man kan förnya klassiker, eller alla nya, vågade recept med kryddor och råvaror vi absolut inte skulle förknippa med ett julbord.

Men som vi konstaterat tidigare är det inte mycket kvar i matväg som väcker uppmärksamhet längre då vi kan njuta av det mesta i landets större städer.

För mig är Janssons frestelse ett nästan ett måste på julbordet. Jag använder mig av "nästan" för att man under åren som gått, upplevt olika varianter av den och där en del varit mindre lyckade. Nu känner jag mig negativ, men det är tyvärr sant.

Strunt samma. ABBA har fixat fram ansjoviskryddade sillfiléer, redo att användas. Någon invänder säkert om att hel ansjoviskryddad skarpsill har bättre smak, men här spar vi tid - och den är viktig, under en månad fylld med alla dessa krav.

För mer känsla av hantverk skär jag potatisen för hand, till stavar av lagom längd och tjocklek. Skall man bara göra två former är det inget problem, men annars är det matberedaren som gäller. Kanske får det pysslandet ersätta den där extra timmen man annars ägna åt att bena ur skarpsillen?

När det gäller kryddning är ansjovisspadet ett måste. Här kan man göra två varianter. En lite mer "vuxen" och en snällare för barnen. Lagom mängd spad möter önskad mängd grädde.

Och visst går den typiska smaken att få fram med mindre sälta. Tillsätt lite extra kryddpeppar, nejlikor och kanel. Alla tre, i mald form.

Ströbrödet är känsligt för hög värme, men så länge man har ugnen under uppsyn är det inga problem. Små bitar av hyvlat margarin hjälper till att få fram en vacker färg. Att göra i en stor, men låg form reducerar tillagningstiden.

Min Jansson fick gå på 200 grader och timern satte jag på 10 minuter. Efter ca 25 min var den tillräckligt mjuk för att tas ut. Eftersom den skall värmas på en gång till gör det inget om potatisen fortfarande är lite hård.

Smaklig spis!

/Thomas

Så länge jag kan minnas har jag gillat julmust och så är det fortfarande. Även om jag förkastar sötsaker i största allmänhet och i dagsläget inte har någon större lust att laga julgodis, så kommer jag unna mig ett o annat glas julmust. Med jämna mellanrum bestämmer sig ett etablerat märke för att testa nya varianter av ett redan lyckat koncept. Den här gången gäller det just julmust. Spendrup ger oss i år tre nya smaker: Julkryddor, Julnougat och Julkola.

En kall och mörk eftermiddag besökte jag Coop och efter en stunds letande hittade jag det jag sökte. Från början skulle testet ske tillsammans med vänner, men krångliga jobbtider gjorde att det inte var möjligt, så jag tog på mig den tunga uppgiften alldeles själv.

Och jag lovar: Jag tog det på största allvar.

Först ut, var smaken julkryddor:  

Bara namnet i sig väcker tveksamhet. Att något smakar jul kan ju i princip betyda allt mellan inlagd sill, glögg och gottebord. Smaker som inte nödvändigtvis känns aktuella att ha i en läsk.

Nu besannades inte mina värsta farhågor, då läsken inte luktade kryddpeppar eller vörtbröd. Däremot kunde jag inte bestämma mig för om det var Ginger Ale eller päronsoda som jag spontant associerade till. En sötaktig doft som nästan påminde om piggelin.

Julmust? Definitivt inte.

Den smakade päronsoda. Ingen julmust. Bara sötsliskig päronsoda. Nej tack. Den här var ingen höjdare.

Och sen var det dags för julmust med smak av julkola:

En kombination som låter riktigt amerikansk. Dessutom pågår det ju ett "krig" mellan klassisk cola och julmust om vilken av dem som skall vara vårt val så här i juletider, så om det beror på en ren slump eller ett taktiskt val från Spendrup att smaksätta en klassiker på ett sådant vis att den som inte kan välja mellan cola och julmust, kan få båda i ett, kan vi bara spekulera i.

Jag hällde upp ett glas och försökte urskilja dofterna. Kolasås. Ganska angenämt. Här blev jag verkligen förvånad, för den var faktiskt god. Julmustsmaken fanns där, även om kolasmaken tog över. Det smakade lite som marknadsgodis. Läsk är alltid läsk och sötsliskigheten kommer man inte ifrån, men jag vågar tror att man skulle kunna kombinera den med en jultallrik där sötman verkligen bryts av mot maten.

Sist ut, blev julnougaten:

Direkt när jag hällde upp i glaset började det lukta Guldnougat. Och eftersom den nyss prövade var ok, trodde jag att även denna skulle få ett positivt omdöme, men det blev varken positivt eller negativt.

Rostade mandlar eller nötter passar inte som läskform och lämnade en besk bismak som påminde om kaffesump. Låt dig inte förfasas allt för mycket, för den gick fortfarande att dricka, men jag vill inte göra det igen.

Jag vill egentligen inte påstå att någon läsk är en vinnare, men julmust med smak av kola var ju absolut det bättre valet.

Flaskorna kostade 9:90 + pant, för 50cl. Jag har ingen aning om de dyker upp i 1½-litersformat och det är inte allt för intressant för mig, då jag endast kommer njuta av klassisk julmust i fortsättningen, i vilket fall som helst.

/Thomas

Fredagsgott som kan blidka den mest kräsne.

Eftersom min kamera är på vift får jag nöja mig med det som finns tillgängligt och samlar damm på datorn. Maten ifråga får mig att tänka på tider då gräset är fullt av fästingar och rökpelarna stiger från våra grannars grillar. För vissa är detta en välsignad tid och jag håller delvis med, såsom jag fått det jag önskat och lite till nu under hösten.  

• 1 stor aubergine
• 1 färsk ingefära
• 2-3 vitlöksklyftor, pressade
• 2msk sirap, honung eller socker
• 4msk soja
• 1dl matolja
• Mald svart och vitpeppar

Skala ingefäran och riv den fint. Blanda ihop med övriga ingredienser. Skär auberginen på längden. Man kan ta bort skalet, men jag tycker den är enklare att hantera med skal på. Lägg den skivade auberginen i en påse och häll på marinaden. Se till att den täcker alla skivor. Låt dra i någon timme.

Ta ett stort kålrotshuvud, skala och skär i drygt 1-1½cm tjocka skivor som du sedan fixar stavar av. Lägg dem i vatten medan du gör aiolin.

Aioli:

• 2dl majonäs
• 1 knippe färsk rosmarin
• 1-2 vitlöksklyftor, pressade
• Salt och peppar
  
  

Dra barren från kvistarna och hacka fint. Blanda ihop med majonäs och vitlök. Smaka av med salt och peppar.

Det tar inte många minuter att grilla auberginen, vilket kanske inte är något man vill göra just nu ändå, på grund av årstiden. Grillpanna eller galler i ugn med bakplåtspapper under känns mer realistiskt.

Fritera rotfruktpommesen i lämplig gryta med olja. När de fått lagom färg och är mjuka är de klara.

Rätten är inte speciellt tung trots att den innehåller friterat. Undrar dock vad som fick mig att vilja göra något med rotfrukter mitt i sommaren? En spontan gissning är väl att nypotatis, kan man nog tröttna på till slut.

Smaklig spis!

/Thomas

Om du tröttnat på ''Niklas Mat" och tycker att Per Moberg slänger för mycket handdukar och redskap omkring sig när han slår ett slag för husmanskosten, så rekommenderar jag Travel Channels ''Bizarre Foods''. En snubbe reser jorden runt och visar respektive länders traditionella och mer eller mindre bortglömda kök.

Och jag som sagt att jag längtat efter den här årstiden. Ursäkta mig för att jag inte uppdaterat på ett tag, men jag har inte haft tid. Nu under helgen skall jag dock försöka slänga ihop nåt. Skall göra ett försök.

Önskar mina läsare en trevlig helg.

/Thomas

                   

                         Krämig bananpaj med mjuk mjölkchokladbotten

Dags för något som är ganska ovanligt här på bloggen: En dessert som är löjligt enkel och uppskattas av stora av små, så länge man gillar choklad och banan. 

Pajskalet är en vanlig pajdeg på vetemjöl, smält margarin, med kakao och riven mjölkchoklad och ett par matskedar potatismjöl som förgräddats i ugnen i en form med löstagbara kanter.

Fyllningen består av mosad och skivad banan. Äggula, bananlikör, socker och en skvätt grädde plus en matsked maizena. 

                  

Pajen gräddades sedan på 200 grader tills fyllningen kändes fast. Funkade att äta den som den var med en slät kopp kaffe till. Men den blev mycket godare med lite ädelvisp vanilj och toppad med kokosflingor.

Känns lite konstigt att skriva det här, för efterrätter, kakor, ja sötsaker i största allmänhet står långt ner på min lista. En uppfattning som tycks delas av de flesta jag känner som är matintresserade, så jag vet att ni har överseende med just detta inlägg.

Alla ni andra som är trötta på brownies och prinsesstårtor till eftermiddagsfikan kan med glädje testa ovanstående. Ni borde inte bli besvikna.

/Thomas

Som barn stod vi ute på stora piren om hösten och vintern och fiskade flundra. Jag vet att jag är nostalgisk, men det är svårt att låta bli då barndomens fiskeminnen är ett kapitel för sig som tyvärr inte går att upprepa, då havet är allt annat än levande idag. I våras fiskade en kompis och jag plattfisk längst kuststräckorna, men det enda vi fick var geggig tång och ordentlig solbränna i nacken. Varför just Blekinge drabbats så hårt är för mig ett mysterium. För att få tag i spättor här, får man vända sig till de lokala yrkesfiskarna. Det går alltså inte att ordna på egen hand.

Ja, jag har ingen riktig inspiration just nu och det som lagas känns inte aktuellt att publicera. Helgen är förbi och jag sitter här och lyssnar på Snow Patrol. Tillfälligt hemma i Blekinge då föräldrarna varit på begravning i vår huvudstad. Barndomsbyn är höstklädd och jag är faktiskt lite förvånad över hur snabbt det gått. Min domedagsprofetia har inte slagit in. Jag siade en varm höst, men ack så fel jag haft hittills. Att ha fel är mänskligt, att erkänna fel är svälja sin stolthet, men i det här fallet är jag glad att jag hade fel.

Som du ser handlar inte inlägget om någon särskild mat. Bara en ovanligt trevlig söndagskväll. Katta kom på besök och vi lagade lite gott ihop och det slank ner ett och annat glas rödvin.

Med vänner finns det alltid saker att diskutera; planerna för framtiden, Malmö, politik och väder och vind. Att bara umgås, under avslappnade former, som en annan vän till mig kallar det, när vi flyr från vardagens tristess och krav.

Saker vi inte gör tillräckligt ofta då vuxenvärldens alla skyldigheter ständigt hänger över oss. Men det är kvällar som gårdagens, som gör livet värt att leva. Det kan nog de flesta skriva under på....


/Thomas

Här är en hederlig hamburgare. Kalkon kan användas till så mycket mer än Thanksgiving eller trista smörgåspålägg. Hamburgare må kallas för skräpmat, men knappast när man lagar den själv från grunden och den serveras med fräscha grönsaker och en god dressing.

Dessutom använder jag matberedaren alldeles för sällan.

Thomas kalkonburgare 4-5st:

• 500g kalkonbröst
• 2st gula lökar
• ½ purjolök
• 2 ägg
• 1dl ströbröd
• 2msk maizena
• 5 klyftor vitlök, finhackad
• 2tsk chilipulver
• 2tsk paprikapulver, starkt
• Cayennepeppar efter tycke
• Svartpeppar & salt

Klappa köttet torrt med hushållspapper och skär ner det i mindre bitar som du kör i mixern. Tillsätt äggen och låt matberedaren göra färsen riktigt finfördelad.

Strimla purjon och hacka den gula löken och fräs i margarin. Det blir en helt annan smak än om vi skulle ha i rått lökhack färsen. Dessutom reduceras vätskan och färsen blir garanterat smidigare att blanda.

Lägg över färsen i en skål tillsätt den stekta löken och övriga ingredienser och rör runt med slev. Låt färsen vila en timme så att ströbrödet och maizenan sväller.

Forma färsen till fina biffar och stek dem i max 5 minuter på varje sida.

Dressingen:

• 1dl majonäs
• ½dl cremé fraiche
• ½dl bostongurka eller motsvarande mängd hackad inlagd gurka
• 2-3msk chilisås
• Några varv på pepparkvarnen och eventuellt lite salt

För variation så hacka i färsk persilja eller gräslök. Gillar man hetta så är ju några stänk tabasco alltid ett alternativ, men det är ganska bra kläm i burgarna så jag tycker inte det var nödvändigt.

Enkelt och gott. Värt att pröva.

Smaklig spis!

/Thomas

• 2 limefrukter, cest + saft
• 1 bit färsk ingefära, finriven
• 1 chilifrukt, finhackad
• 2 vitlöksklyftor, pressade
• 1msk socker
• Svartpeppar

Blanda ihop marinaden och häll över laxen. Enklast är att marinera i en fryspåse. Jag lät portionsbitarna dra i 4 timmar.

Vänd dem sedan i mjöl, vispat ägg och kokosflingor. Precis som med alla annat dubbelpanerat blir bästa resultat om man först förseglar fisken i en stekpanna och sedan låter den gå färdigt i ugnen på ca 200 grader. Det här går fort så det gäller att hålla koll på laxen, annars blir den torr.

En wook går att variera i det oändliga. Orkar man inte köpa färska grönsaker funkar ju frysta lika bra. Till den här användes dock färskt förutom en burk med bambuskott. Blomkål, broccoli, champinjoner, rödlök och bladspenat. Äggnudlar lämpar sig bäst av den enkla anledningen att de är väldigt elastiska och stryktåliga. Ett snabbt uppkok och sedan spolas de i kallt vatten och ett par droppar olja är allt som krävs för att de inte skall klibba ihop och bli degiga.  Bara att vända ner i wooken och så de blir varma igen.

Långkok på lamm är en syssla som gärna kräver sällskap, då man kommer spendera många timmar i köket. Det tar sin lilla tid, helt enkelt. Rätten är definitivt inte någon färgfull kreation, men visst sprakar det om den ändå, för lamm som sjudit i flera timmar tillsammans med rotfrukter och vitkål, kryddor och vin, kommer garanterat att vara värt allt extra besvär. Jag vill dock i det här fallet inte kalla det för besvär, för det var riktigt trevligt att stå där i köket och arbeta och snacka om framtiden och festliga minnen, varvat med frågor och teorier om bästa metod för att fullända lammet.

Kalles randiga med banan, känns som en knepig kombination. Det låter inte gott liksom. Banan och kaviar? Nej det låter verkligen udda. Likaså Kalles randiga med ägg. Kombinationen av ägg och kaviar må väl vara en riktig klassiker, men varför vi nu skulle behöva det på tub, känns lika underligt som att kombinera kaviar med banan. Åtminstone i mina öron.

Jag köper liksom inte att det skulle vara praktiskt på en picknick, för den picknick då man inte kan lägga ner några extra minuter på att koka ägg, är inte värd att ordna, tycker jag. Så bråttom kan vi ju knappast ha om vi bestämt oss för att äta i pulkabacken eller under pausen i skogsgläntan när vi letar svamp.

Men jag måste svälja mina förutfattade meningar och faktiskt pröva dem, nu när ändå Abba tagit sig tid att skapa dem. Dessutom lovar Abba i reklamen att Kalles randiga med banan är god, så då får vi väl lita på dem.

Utseendemässigt är de extremt lika varandra, ellerhur? Kan du enbart med hjälp av detta foto avgöra vilken som är vilken?

Kalles med banan ligger till vänster och med ägg till höger.

Konsistensen är väl det enda som avslöjar dem. Banansmaken är fast och bildar det klassiska tubmönstret när man trycker ut den på mackan, medans den med ägg är är lösare. Det går även att urskilja små bitar av det som tydligen skall vara hackat ägg (men inte på bilden).

Hur smakar de då? 

Ja du... Kalles randiga med banan, smakar först i någon kort sekund banan. Nästan lite skumbananer, men bara i något ögonblick, för snabbt tar sältan från rommen över. Sältan är dock inte lika kraftig som hos en vanlig Kalles, men den finns där och den utplånar effektivt den lilla smak av frukt som som enligt reklamen skall ge den där perfekta balansen mellan sött och salt. Jag kan säga att jag är ganska besviken. Jag trodde att banankaraktären skulle vara mycket tydligare.

Jag trodde heller inte att den skulle vara speciellt god, men den är helt ok.

Nu tror jag inte att vi lite äldre är den målgrupp som Abba vänder sig till med den här produkten, utan att man nog skulle gå på dagis eller lekis för att uppskatta den som mest. Ju sötsliskigare något är, desto bättre. Så brukar det ju heta.

Den randiga med ägg då?

Betydligt godare, men även hittar jag bara nyanser av det som skulle göra kaviaren spännande - ägg,  och de försvinner helt i färskosten och rommen, som trots sin mildhet, även här, är dominant nog att radera övriga upplevelser. Smaken i sig är väl godkänd, men inte mer.

Men det som däremot känns osmakligt är den mjuka, slibbiga konsistensen. Det känns som man mixat ägg med kaviar till en massa som man sedan blandat ut med något oförklarligt. Nästan som en salva.  En konsistens som inte hör hemma i det här sammanhanget.

Kanske beror det på att en äggmacka med kaviar på är ordentligt rotad i ens hjärna om hur den skall se ut och smaka? Jag misstänker det. Jag må vara gammaldags, men allt nytt är inte alltid bättre. Och här har jag tyvärr missat poängen totalt.

Dessutom är båda produkterna dyra och inte innehållet är definitivt inte värt priset. De kostar runt 30 kronor för 285 gram och om min teori om att målgruppen för de här produkterna är barn, så lär det bli en dyr historia för alla föräldrar runt om i landet.

Det är ju kul att pröva något nytt, men här blir det varken tummen upp eller ned, bara en märklig känsla av förundran över vad Abba kommer att hitta på härnäst. Nej någon Kalles randiga med ägg eller banan kommer inte ha någon plats i mitt kylskåp i framtiden.

/Thomas

Jag tror jag bestämt mig för att fågel är den animaliska råvara som jag tycker mest om att arbeta med. Den är okomplicerad och prisvärd och alltid lika rolig att trolla fram något med, så att säga.

Idén till rätten föddes när jag satt och funderade på mandelfisk som känns som en riktig skolbespisningsklassiker och en kokbok som propagerade för en efterrätt med just mandel. Nu är jag ju inte så förtjust i efterrätter, men däremot kände jag mig tillräckligt gammaldags och inspirerad för att använda mandel i maten, vilket för egen del, tillhör ovanligheten.

Däremot kändes gräddsås lite för klassiskt och en variant på tatziki alldeles för mycket sommar. Dessutom är jag halvt om halvt trött på vitlök för tillfället då det ingår väldigt ofta i maten som lagas.

Men en klick gelé till var ju nästan ett måste. I vanliga fall tycker jag att man kan göra egna varianter; en bärig eller fruktig chutney med lite sting, men med smaklökarna inställda på gårdagens mat, så fick jag även här se mellan fingrarna på mina egna oskrivna regler.

Panerat kan ju kännas som tung mat och därför serverar man med fördel köttet skivat som på bilden.

När kycklingen gick färdigt i ugnen, spred sig dofter som fick mig att längta till julen. Jag håller den skånska senapen ansvarig. Smaklig spis!

/Thomas

Thomas svamp och skaldjurspasta, 3-4 portioner:

1burk musslor, 250g, avrunna

1burk krossade tomater

2 rödlökar

1bit purjolök, ca 15cm

1½dl tärnad taggsvamp

1dl vitt vin

1 hönsbuljongtärning

5 vitlöksklyftor

3msk chilisås

Grovmalen svartpeppar

Oregano

salt

Hacka purjolöken och rödlöken och skiva vitlöken tunt. Fräs i olivolja på medel värme i ca 5 minuter. Häll i tomatkrossen, vinet och smula i buljongtärningen. Låt koka ihop under omrörning. Under tiden steker du taggsvampen knaprig och kryddar med salt och peppar. Sänk värmen på tomatsåsen och lägg därefter i taggsvampen.

Sist jag käkade musslor var längesedan och då låg de på en sunkig hämtpizza. Det här var alltså betydligt trevligare och mycket godare. Smaklig spis.

/Thomas