krydderiet

Så var det då dags för Sveriges nationaldag. Föremål för diskussion till höger och vänster. En del firar den, andra undrar vad det är för ett kommersiellt grannlandsinspirerat jippo. Vad du än gjorde och gör i framtiden, så är det din sak. Fokus får istället hamna på vad jag gjorde efter en veckas sjukdom.

Ovanstående meny kändes rätt i tiden. Recept på förrätten kan jag inte ta på mig äran för, då receptet ursprungligen publicerats i DN. Annorlunda? Ja. Vågat? Absolut? Smaker som på något vis hör hemma i juletider, men fungerade överraskande bra.

Matjessill har ju en ganska dominant smak och det är inte självklart att man uppskattar den i jämförelse med den snälla löksillen eller senapsvarianten. Nu neutraliserades matjessillens skarpa sidor och för en gångs skull kändes ett riktigt modernt sillrecept helt ok. Kalla mig bakåtsträvare men jag finner vissa av de nya sillsorterna som dyker upp i affärernas kyldiskar, en aning märkliga. Men det är en annan historia.

Huvudrätten. Det uppstod en diskussion huruvida man skall använda färskpotatis till sallad. Jag menar det då risken att man annars kommer tjata ut den är ganska stor. Nu lämpar sig förvisso inte färskpotatis till den krämiga typen av potatissallader. Istället bör man sikta på en vinergrette-baserad. Eftersom det serverades hela tre tillbehör så fick det bli en "torr" potatissallad. Vittvinsvinäger, olja, salt, peppar, smulad fetaost och rödlök.

Rödlöksmarmelad:

• 3-4st stora rödlökar.
• 1 knippe färsk rosmarin.
• 3 vitlöksklyftor.
• 2dl rödvin.
• ½dl balsamico.
• ½dl-1dl socker.
• Svartpeppar och salt efter smak.

Skala och skiva rödlök och vitlök tunt. Fräs den mjuk i smör i kastrull och sänk värmen när den börja få färg. Ta barren från rosmarinkvistarna och hacka fint. Lägg dem i en mortel tillsammans med 1tsk matolja och stöt till en mjuk massa. Häll i lökblandningen och rör runt. Tillsätt rödvin och vinäger och socker. Låt puttra under lock på svag värme i ca 20 minuter. Hur marmeladig konsistens du vill ha, beror på hur länge den får koka. Servera den ljummen eller kall.

Bönkräm:

• 1 burk stora vita bönor (Zeta 410g).
• Skal + saft från en stor citron eller lime.
• 1dl hackad gräslök.
• 1tsk sambal oelek.
• 1dl rapsolja.
• 1tsk rökarom.
• Salt och peppar efter smak.

Mosa de väl avrunna bönorna i en skål. Tillsätt därefter citronsaft, cest och olja. Rör till en slät konsistens. Blanda i gräslök, sambal oelek och rökarom. Balansera med salt och peppar. Låt den stå och dra ett par timmar i kylskåpet innan servering. Antar att man kan skipa rökaromen och kanske ha i spiskummin eller vad man nu finner trevligare. Min kärlek till liquid smoke håller dock i sig.

Smaklig spis!

/Thomas

Hej, kära läsare. Hoppas ni mår bra i alla fall. Undertecknad har mått bättre. I torsdags kväll runt 22:00 fick jag plötsligt magknip som inte var av denna värld. Jag gick och lade mig och lyckades efter ett x antal glas vatten och lite jämrande somna. Vaknade upp klockan 04:00, frös så jag skakade och mådde illa. På den vägen är det. Vi behöver inte gå in på detaljer, då alla känner till vad magsjuka innebär.

Björkrisrökt näbbgädda, serverat med en blodgrape-hollandaise
och blancherad sparris.

Att varmröka i en grill fungerar väldigt bra så länge det är en grill med lock. Jag tjuvstartade igår kväll med att koka en saltlake. Den fick horngäddorna ligga och dra i nu under dagen. Kanske en 7½ timme. Laken drar ur vätska ur fiskköttet och ger det en ordentlig sälta vilket rökt fisk skall ha.

När grillen tänts och kolen antagit en klar glödande färg och ordentlig hetta spred sig, så täckte jag den med färskt björkris som under dagen fått spendera ett par timmar in vattenfylld hink.

Genast så började en kompakt rökpelare stiga mot skyn. På med gallret och sedan fisken som jag placerade vid gallrets kanter för att reducera värmen. På med lock därefter ställde jag in spjällen rätt för maximal rökning.

Glöm inte att kolla till fisken med jämna mellanrum så det inte mot förmodan har börjat brinna etc. Som vanligt är jag dålig på att det här med exakta tider, men jag skulle tippa på en 30-40 minuter.

Medans horngäddorna svalnade av så penslade jag dem med rapsolja som jag blandat upp med salt.

Hollandaisesåsen följde jag efter ett grundrecept då det var ett tag sedan jag gjorde en sådan. Sedan modifierade jag den med cest och saft från en halv blodgrapefrukt, en skvätt vin och några stänk flytande honung för att bryta ner beskan som låg i bakgrunden. Att såsen har en sådan skarp gul färg beror på att jag inte kunde hålla fingrarna borta från gurkmejan:)

Horngäddan smakade riktigt bra. Tydlig sälta och rökighet som inte var för dominant, vilket ibland mager affärsköpt, rökt fisk kan ha.

Det här var spännande:)

Och med de raderna tar jag en paus från bloggandet och Krydderiet för ett tag fram över. Ser fram emot lite gäddfiske och annat, innan säsongsjobbandet på hemmaplan drar igång.

På återseende!

/Thomas

Potatissalladen har du sett på Krydderiet innan. Med eller utan bönor. Den här gången blev det stora vita bönor istället för kidneybönor, rödlök, purjolök och hackad gräslök istället för dill.

Johans marinad:

• 1 färsk chili, finhackad (inga kärnor)
• 1st färsk ingefära, finriven
• 2-3st vitlöksklyftor, finhackade
• 1dl matolja
• 1dl soja
• ½dl mörk sirap
• 1tsk liquid smoke

Vi diskuterade tillbehör och den eviga frågan om kalla såser är nödvändiga om man kör potatissallad. Vi kom fram till att det var så. Den här gången i alla fall. Det blev guacamole som denna soliga kväll till ära, blev mixad i en Magic Bullet-kopia. Inte helt oväntat gick det inte lika smidigt som i reklamen på tv:)

Så i fortsättningen får det nog bli för hand alt med en stavmixer om det handlar om större kvantiteter.

Jag tog också med mig de där färdigköpta grillsåserna som jag för ett tag sedan recenserade på bloggen. De föll inte Johan i smaken, och vem kan egentligen anklaga honom? Det var en trevlig afton och vi hann planera kommande kvällar i större sällskap men även börja skissa på en riktig fiskeresa till norra Norge i slutet av augusti eller september. Har vi tur så kommer både ekonomin och tiden vara på vår sida och då bär det förhoppningsvis iväg.

På återseende!

/Thomas

Grillsäsongen är igång och i affärerna dyker det upp en blandad kompott av färdiga grilloljor och såser som både skall funka som de är, som smaksättare i dipp och självklart till marinad. Mitt senaste tillskott är från http://www.pataks.co.uk/.

Kashmiri chili sauce och Tandoori bbq sauce. Flaskorna är på 180ml och kostar runt 25 kronor styck. De är inhandlade på ett ICA Supermarket. Båda skall fungera till ovanstående användningsområden. Visst, jag var tveksam eftersom det nästan alltid blir godast att svänga ihop något själv, men självklart finns det inte alltid tid och ork. Men ändå.

Kashmiri chili sauce:

"A hot & spicy condiment sauce with crushed red chili"

Medium/Hot

Doft: Tydlig chili som drar lite åt falafel och kebabhakens varianter men inte lika aggressiv. Kemisk fruktighet.

Färg: Orangeröd. Typ som sweet chilisåser.

Smakar: Sött syltig. Toner av lakrits? En viss hetta finns där, men den är inte stark.

Betyg: Jag ser framför mig hur trendiga glassbarer i sommar försöker erbjuda den här som ett vuxet alternativ till jordsgubbstopping. Och visst skulle man även kunna röra ner den i en fraiche tillsammans med lite hackad gräslök. Men den erbjuder inget extra. Inget, som inte lite sambal oelek, färska örter och grekisk yogurth faktiskt skulle kunna göra bättre.

Tandoori bbq sauce:

"A smoky, tomato condiment sauce with tandoori spices"

Medium

Doft: Som en kryddig ketchup. Inget unikt.

Färg: Blodigt ketchup-röd.

Smakar: Som en söt tomatketchup med len kryddighet, men tandoori? Knappast. Och vart är rökigheten? Hettan är i princip obefintlig.

Betyg: Som flitig användare av "liquid smoke", rökarom, så tycker jag att det nästan är falsk marknadsföring att påstå att den här såsen är rökig, för det är den definitivt inte. Även här så skulle det enklaste hopkoket på passerade tomater, kryddor och några stänk rökarom vinna överlägset. Fast den hade nog varit ett roligt inslag på t ex ett barnkalas för lite äldre ungar som gärna vill "våga pröva". Men något mer än en lite kryddigare ketchup är det inte.

Jag är tveksam till att de här produkterna uppfyller någon funktion i mitt liv. Ur en ekonomisk synvinkel känns det bara som slöseri med pengar.

Och smakmässigt? Nja...

Tatziki må vara en klassiker men den funkar för mig och vill man, så är det bara att byta ut gurkan eller ta hälften äpple, rädisor eller morot, varva med yogurth eller fraiche. Och varför nöja sig med vitlök? Skippa den och tillsätt färskriven ingefära, chili, lime eller apelsincest istället.

Smakar det bra så är det ju trevligt, annars vet man vad man skall göra annorlunda nästa gång.

Gör man t ex en relish ( http://en.wikipedia.org/wiki/Relish) och inte låter den fara ut och in ur kylen, allt för många gånger, så har man en bra grillsås som håller åtminstone ett tag.

Ha en bra kväll.

/Thomas

Jag fick en present med kryddor från Australien, innehållande bland annat bergspeppar. Smaken kan beskrivas som en intensiv, barrig hetta. Jag ser framför mig hur den kommer att sätta piff på vilt och grytor, den kommande hösten. Men nu är det sommar och då får man hitta andra användningsområden.

Bilden (ursäkta den dåliga kvalitén) visar en ny skaldjurscocktail som jag trixade fram innan ikväll. Den är så långt ifrån den klassiska med ärtor och Rodhe Island-dressing man kan komma, hoppas jag.

Det finns tillfällen då nya smakupplevelser blir en besvikelse, men det här var inte ett sådant tillfälle. Det blev jättebra och den kommer att göras om.

Nästa "experiment" hoppas jag kunna utföras på tisdag eller onsdag. Vad sägs om varmrökt horngädda med en grapefrukts-hollandaise och grillad färsk sparris?

Hoppas kan vi alltid.

/Thomas

En intressant sak är att den äldre generationen i Skåne är väldigt förtjust i horngädda, som den heter där nere, men på hemmaplan tycker många att man är underlig om man vill äta denna läckerhet. Inkokt, stekt, rökt, stekt och inlagd är väl de vanligaste serveringsalternativen. Själv gjorde jag aladåb i julas och det var riktigt gott.

Om du tröttnat på ovanstående, eller bara vill pröva något nytt, eller om det rent av är första gången, så kommer här två serveringsförslag till:

Grillad och Ugnsbakad.

Båda rätter sköter sig själv, mer eller mindre. Det tar varken tid eller kräver en massa komplicerade förberedelser.

Ta ett par fjällade, rensade och väl sköljda näbbgäddor och dela till mindre bitar. Klipp eventuellt av fenor.

Marinad till grillningen:

1dl-1½dl chilisås.

1dl matolja, ej oliv.  

½dl soja.

½dl vitt vin, torrt.

1dl sirap eller flytande honung.

4st vitlöksklyftor, pressade.

1-2 tsk sambal oelek.

2msk timjan, torkad.

Svartpeppar efter smak.

Blanda ihop ingredienserna till marinaden och häll i en stor fryspåse. Lägg ner näbbgäddan. Pressa ur så mycket luft som möjligt ur påsen. Knyt och blanda runt. Ställ kallt 1-2 timmar.

Grilla! Du ser när benen börjar släppa. Då är det klart. Glöm inte att pensla med marinaden under tiden, men  akta så att det inte börja brinna.

Den andra varianten är lagad i ugn. Du behöver följande:

2½ dl matlagningsgrädde eller vanlig.

Cest från 1 citron och hälften av saften.

1½dl dill, finhackad.

Salt och peppar efter smak.

Rökarom, liquid smoke, efter smak. Jag tog runt 3tsk.

Smöra en ugnssäker form. Lägg i de delade näbbgäddorna. Blanda grädden citronskal + saft, dill och smaka av med salt och peppar och rökarom. Häll över fisken.

Kör fisken på 200 grader, 20-25 minuter. Även här syns de gröna benen tydligt och fiskköttet släpper lätt när det är klart.

Till dessa två rätter serverade jag en basic tatziki, färskriven pepparrot, kokt potatis, grönsallad och citronklyftor.

Till 4 personer kan man räkna ungefär 5 näbbgäddor. Ett "benfat" är att rekommendera. Är det nybörjare med så var pedagogisk och ge dem svansbitarna. Där är det minst ben.

Smaklig spis och ut och fiska med er!

/Thomas

Alla älskar frukt och bär, men alla vill inte ha frukt och bär i maten.  Bara tanken, får dem att rynka på näsan. Jag delar inte riktigt den åsikten. Även om jag har problem vissa smakkombinationer. Jordgubbar smakar bra som de är. De funkar ihop med glass, tårtor och i paj. Som sylt är de givna till pannkakor och plättar men även en klick i en tallrik fil har aldrig skadat.

Jag kommer inte ihåg när det lanserades, men plötsligt skulle man använda jordgubbar i sallader och liknande. Bara genom att skriva "jordgubbar" på http://www.tasteline.com/ så får man en massa träffar där användningsområdena är allt annat än traditionella.

Och tro mig. Jag har försökt. Men det går inte. Som saft eller ihop med glass, helt ok för mig. Och som bekant är jag inget större fan av efterrätter, men om det finns något tillfälle då det passar sig så säger jag midsommar och då skall vi givetvis avrunda måltiden med solmogna jordgubbar.

Men allt det här att servera dem ihop med ruccola eller att doppa dem i salt och balsamvinäger?

För någon dag sedan såg jag ett matlagningsprogram från Toscana. Det skulle lagas en gryta på vildsvin med rödvin och choklad. Choklad är också något som med jämna mellanrum dyker upp bland köksbestyr som inte har med efterrätter och konfektyr att göra.

Och även här har jag blandade känslor.

Vit choklad i skaldjurssoppa skall tydligen vara en hit. Jag har inte smakat det, så jag kan inte uttala mig, men det väcker ungefär motsvarande nyfikenhet som alla modeflugor med jordgubbar.

Men mörk choklad känns inte lika främmande. Det kan bero på att den inte är så där barnsligt sötsliskig utan har både kryddiga och lite bittra toner, där sötman finns med, men ändå håller sig diskret i bakgrunden.

Dessa smaker borde därför gå att använda i matlagning. Och efter någon timmes mixtrande framåt tillbaka så var jag ganska nöjd med smakerna.

Resultatet blev en kraftfull upplevelse, där rödvinets syra och karaktär gifte sig med chokladens egenskaper. Kakaodoften var ganska dominant och om man inte visste vad man hade att göra med så skulle man nog kunna tro att det handlade om vuxen chokladsås. Tills man smakade på den.

Kycklingkött är ganska neutralt och jag tycker inte att den gjorde såsens nyanser rättvisa. Nöt eller lamm hade varit bättre, men nu var det här ett test och såsen tål att utvecklas. Och det skall den göra. När får vi se, men under sommaren känns väl inte helt otippat.

Smaklig spis!

/Thomas

Det har varit en trevlig helg. Har varit på personalmöte på http://www.laxovin.se/. Ser fram emot en sommar på hemmaplan. Vädret får gärna vara bättre den här gången. Visst, jag är ingen soldyrkare, men mördarsniglar, översvämmade källare och tomma uteserveringar är inte heller något hit.

Bilden är från min mors födelsedag. Ursprungsplanen var att fotografera hela menyn, men det går inte att vara social, samtidigt som man skall fotografera och servera varm mat. Jag är ingen trollkarl. Därför blir det bara en kortare presentation av huvudrätten:

En hängmörad entrecôte som serverades med cornfries, chili/honungsbakade champinjoner och stora vita bönor, aioli och baconstoft.

Den som är nyfiken på hur Corn fries kan se ut, klickar på följande länk:

http://farm1.static.flickr.com/213/471991535_1b17fbb35c_b.jpg

Idag är det vackert väder. Fisket lockar.

Ha en nice söndag!

/Thomas

Efter att ha fått lite kritik för att det lagas för lite vegetariskt och hederlig husmanskost så beslöt jag mig för att slå två flugor i en smäll. Håll till godo.

Thomas vegetariska kåldolmar, 10-14st:

• 2dl hasselnötter
• 2dl sötmandel
• 2st gula lökar
• 2st ägg
• 1½dl riven ost av valfri sort (jag tog prästost).
• 3st vitlöksklyftor, pressade
• 2-3 msk mjölk
• 1-3 msk mörk sirap
• ½-1dl ströbröd
• 1-2msk maizena
• Kryddpeppar, rosmarin, salt och peppar efter smak.
• 15st vitkålsblad

1. Kör nötter och sötmandel i en mixer till en medel massa. Den får inte vara för finfördelad.
2. Hacka löken fint och fräs den gyllene och mjuk på svag värme.
3. Häll över nöt och mandelmassan i en skål och knäck i äggen. Tillsätt mjölk och blanda runt ordentligt.
4. Blanda i vitlöken, riven ost, sirap och krydda.
5. Pröva dig fram med ströbröd och maizena. Färsen skall svälla i minst en timme. Den skall vara lätt att forma och inte för kladdig.

Skär av roten, den s.k. kålstocken. Man kan lägga hela kålhuvudet i en kastrull och dra av blad efter hand som de blir mjuka. Fast det tycker jag är slöseri med och kål (om du inte skall laga till ett helt kompani). Jag tar bort så många blad som behövs och lägger dem i lättsaltat, kokande vatten tills de är mjuka.

Låt dem rinna av på hushållspapper. Ta en bit av färsen och forma till en boll som du sedan rullar ut till korv eller till en järpe. Placera sedan färsen mot den smalaste delen av kålbladet och rulla mot den bredare sidan. Lägg skarvarna neråt.

Man kan steka dem, men de sköter sig lika bra själva i en smörad ugnssäker form på 200 grader. Pensla dem då och då med matfettet.

När de fått färg efter ditt tycke så är de klara. Men räkna minst med 20 minuter.

Färsen i sig är givetvis mjukare än om det vore animalisk färs, men den är ändå tillräckligt fast. Man behöver inte oroa sig för att fyllningen skall rinna ut. Smaken känns traditionell och serverat med kokt potatis, brunsås, rårörda lingon och eventuellt inlagd gurka, så måste rätten räknas som riktig - om än grön - husmanskost.

Smaklig spis!

/Thomas

Tapenade, eller olivröra som det också heter är väl inte den mest fantasifulla produkten på marknaden just nu, men den är fortfarande lika god. Den var standard som frukostpålägg, Naxos, Grekland 2002 och den håller fortfarande måttet. Inom matlagning så är den standard när det kommer till tapas och dagstidningar menar att den sätter piff på den enklaste vardagsmaten och jag får väl hålla med.

Hamnade i en diskussion med några vänner om vår döende Östersjö och torskens vara eller icke vara på matbordet. Jag vill gärna tro att alternativen i frysdisken är värdiga (även om det råder delade meningar om det). 

Och här försökte jag använda mig av klassiska fisksmaker och svenska råvaror men i något modernare tappning och tack var hajmalen, ett lite renare samvete.

Hoppas du finner rätten inspirerande.

Smaklig spis!


/Thomas

Det moderna inslaget i år blev en sallad. Receptet kommer från http://www.alltommat.se/ men givetvis med några enkla modifieringar.

Mozzarella är ingen höjdare. Hur trevlig reklamen än må vara, där en sensuell röst pladdrar på om olivolja hit och basilika dit, så förändras inte det faktum att Mozzarella i princip inte smakar någonting alls.

Så det fick bli fetaost istället. Och det var ingen dålig idé, för den bröts av perfekt mot mangon. Ja det är nästan så att jag vill skriva att salladen var kvällens höjdpunkt, men räkorna var något extra.  Jag kommer inte ihåg vad de hette, men de var i en klass för sig. Helt olika den klassiska smaken och konsistensen. Man skulle kunna jämföra dem med havskräftor. Det var riktigt trevligt.

I Malmö blev jag också ordentligt firad av vänner. Dagarna innan velade jag fram och tillbaka. Vad skulle det bjudas på? Jag hade en massa olika idéer, men ingen kändes riktigt rätt. Jag hade inte riktigt koll på hur många som behagade dyka upp och min ekonomi tillät inte vilka utsvävningar som helst.

Efter många om och men så fastnade jag för pastasallad. Den går att göra lyxig utan att man behöver lägga ner allt för mycket pengar. Om den serveras med någon schysst kall sås och lite annat så kan man nog blidka allas smaker.

Och en lyxig pasta sallad enligt mig, måste innehålla grönsaker som först rostats i ugnen. Det kan vara squash, aubergine, rödlök och paprika. En mix av bönor och linser är också nödvändigt. Jag valde kidneybönor, borlotti, stora vita bönor och röda linser.

Det blir liksom en snygg kontrast. Gröna linser går väl också bra, men jag har problem med dem. Tycker alltid de är hårda och torra i konsistensen.

Penne är väl den pasta som är bäst lämpad att ha i sallader, men jag valde skruvar av den enkla anledningen att jag hade det hemma.

Vinergretten bestod av färskriven ingefära, citroncest + saft, finhackad persilja, olivolja, vit balsamvinäger, salt och socker.

Istället för tatziki så blev det en relish på plommontomater, soltorkade tomater, vitlök och chili.

Och det här serverades med grönsallad och det verkade gå hem. På bilden koncentrerar sig Åsa på maten. Linda och Henrik bjussade på tårta.

Man är inte lika ung längre... Ett bevis, är årets deklaration som innebär ''dubbelt boende'' med mera. Tänk den lycklige som bara kan lämna in sina papper och vara glad. Jag är inte en av dem. Staten tog si och så mycket pengar av mig när jag jobbade förra året och nu hoppas jag att man åtminstone kan få några smulor av kakan. De andra bevisen blir jag för emo för att älta här. Så jag gör en klassiker och byter abrupt samtalsämne.

Som en hyllning till det förflutna blev min tjugoåttonde födelsedag en riktig nostalgitripp. Menyn är delvis inspirerad av barndomen, men även tiden innan jag föddes. Skaldjurssallad eller cocktail andas 70-80-tal. Jag minns den i allehanda sammanhang. De gröna ärtorna var lika obligatoriska som den där Rhode island-dressingen vid sidan om. Men jag struntar i ärtorna nu. Det blir för mycket, helt enkelt.

Jag vet att jag är dålig när det kommer till att ange exakta mått. Hoppas du har överseende, då receptet ej är komplett. Jag blandade helt enkelt följande:

• crème fraiche
• 2-3 msk majonäs
• Chilisås
• Knappt en ½ kork ättika 12 %
• 1 pressad vitlöksklyfta
• ½ tsk sambal oelek
• Svart/vitpeppar, ett par varv på kvarnen
• Hackad dill
• 1 sockerbit
• Salt

Dressingen fick stå kallt i ca 5 timmar.

Skaldjurssalladen bestod av kräftsvansar (ej färdigskalade), musslor, strimlad sallad, förvälld och strimlad fänkål, rödlök och bäbistomater och inlagd sparris. Jag fick improvisera lite då inköpslistan hamnade på villovägar och avokado och lite annat glömdes bort.

Men det ordnade sig ändå och enligt tradition så serverades salladen med rostat bröd och den goda dressingen.

Den helstekta kalkonen lagades efter en kokbok från 60-talet. Märit Huldt, mera känd som "Hiram", peppade svenska folket i drygt 25 år via Svenska Dagbladet att laga mat. Hon har släppt många kokböcker och i en av de tidiga, fanns ett inspirerande recept på kalkon.

Det var lite krångligt och det tog självklart längre tid en vad som angavs i receptet. Om det berodde på att fyllningen i kalkonen hämmar värmen eller att ugnen som användes har sett sina bästa dagar lämnar jag osagt. Kanske var det en kombination av båda?

Såsen är alla hälsofreaks mardröm. Idag får man nämligen inte göra som mormor och farmor gjorde och samla upp flott och vätska och reda till en ljuvlig upplevelse.

Men det gjorde jag ändå. Kalkon är en mager fågel i jämförelse med t ex gås. För det andra, så var skyn varken bränd eller obehagligt salt, så varför inte?

Jag kokade upp buljongen med någon dl röd mjölk, i med rosmarin, kycklingfond och lite svartpeppar. Som vanligt redde jag med maizena. När härligheten fått tillräcklig smak så silade jag den. I med en tesked svartvinbärsgelé och lite coloritsoja och den var klar.

Äppelgelén (Bilden). Tillbehöret som väckte mest uppmärksamhet. Och utan tvekan så skall det utvecklas.

Och det samma gäller med sviskonen. En vuxen efterrätt, men den där tydliga karaktären av rom försvann. Det var absolut inget fel på smaken, men det kunde smakat mera. Men det kommer fler tillfällen.

Du som vill läsa om Hiram kan besöka följande:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hiram


Smaklig spis!

/Thomas