krydderiet

Barndomsbyn i vinterskrud. Kan det bli bättre:)

Sådär. Sillarna är gjorda. Skinkan är griljerad. Julklapparna är inslagna. Granen hade varit klädd om vi haft en sådan i år. Nu kan man bara slappna av och hoppas att det blir en trevlig jul. Önskar alla läsare och vänner en riktigt god jul!

/Thomas

Glöggmarinerad fläskfilé, serverat med krämig blåmögelostsås
samt apelsinsallad med rostad sötmandel

Jag ber om ursäkt för det extremt dåliga uppdaterandet nu i december, men det är mycket som händer i mitt liv just nu. Julstämningen börjar sakta men säkert infinna sig och jag stortrivs i vintervädret=) Bilden ovan är från Lucian den 13 december. Riktigt juliga smaker, utan att man tjatar sönder allt det traditionella.

Det samma gäller med årets lax som i skrivande stund håller på och gravas med Cointreau och Szechuanpeppar. Men självfallet blir det även Jansson, rödbetsallad, flera sorters sill och naturligtvis – skinka. Har även bakat lussekatter och gjort nougat. Hur går det med era förberedelser?  Mycket kvar? Stress?

Nu skall jag fortsätta. Ha en bra dag!

/Thomas

Förra året gjorde jag ett exotiskt alternativ till den klassiska julköttbullen, som både fick ris och ros. En del uppfattade det som att svära kyrkan medan andra lovprisade den vågade kryddkombinationen.  Självklart görs det julmat på Krydderiet även i år och här är årets utstickare på mitt julbord. 

Köttbullar med röd curry, kokos, lime och koriander:

• 0,8kg blandfärs
• ½ purjolök, finhackad
• 5 vitlöksklyftor
• 1 lime, cest + saft
• 1½-2dl kokosmjölk
• 1 ägg
• 1½-2dl ströbröd
• 2-3 msk potatismjöl
• 2 tsk tomatpuré
• 2-3 tsk röd currypasta
• 2-3 tsk koriander
• ½dl kokosflingor, gärna rostade
• 2 tsk malen ingefära
• 1-2 msk flytande honung
• Salt och peppar efter smak

Börja med kryddbasen. Häll upp kokosmjölken i en skål. Pressa i vitlök och blanda tillsammans med kryddorna, tomatpuré, kokosflingor limesaft och det rivna skalet. Blanda väl innan du knäcker i ägget annars klumpar det sig lätt.

Ha i färs och hackad purjolök, lite i taget och rör ihop med slev och pudra ner potatismjölet. Många brukar blötlägga ströbrödet i vätskan som skall i färsen, men själv föredrar jag att blanda i ströbrödet direkt i då den suger upp överflödet och gör bullarna eller biffarna lätta att arbeta med. Låt färsen stå och vila en halvtimme innan det är dags rulla och steka. Provstek gärna och är konsistensen för lös så är det bara att ha lite mer ströbröd. Jag stekte mina på medel värme i ca 5 min och lät dem sedan gå färdigt i ugnen på 150 grader i 10 minuter. Och du som ramlar av stolen nu, jag har även gjort en omgång klassiska:)

/Thomas

Gratinerade vinbärssniglar.

Ikväll åkte burken äntligen fram från skafferiet. Efter en hel del funderande tyckte jag de skulle serveras någorlunda traditionellt i alla fall. Lite småläskigt när jag öppnade burken. För ett ögonblick såg de faktiskt ut som de levde, fast det var väl bara en flashback från mitt trauma när jag skulle plocka den levande varianten. Om du vill testa, vilket jag definitivt tycker du skall göra, så behöver du följande.

Gratinerade sniglar, enligt Thomas:

• 1 burk sniglar, väl avrunna
• 200g rumsvarmt smör
• Ett rejält knippe hackad persilja
• Cest från en hel citron och saften från halva
• 8st vitlöksklyftor, fint hackade
• 1 skiva vitt bröd, hackat, (jag tog lantbröd)
• Salt och vitpeppar efter smak

Bröd och citronklyftor till servering.

Vispa smöret poröst och blanda i övriga ingredienser utom sniglarna. Smaka av med salt och vitpeppar. Lägg sniglarna i någon snygg form, t ex snäckskal och toppa med kryddsmöret. Gratinera i ugn på 250 grader tills smöret fräser och gratängtäcket fått lite färg. Servera med citronklyftor, hackad persilja, mjukt eller rostat bröd.

Jag tycker det var riktigt gott. Framför allt är jag nöjd med konsistensen på sniglarna. Definitivt inga ”suddgummin” här inte.  Gratängtäcket var så där knaprigt men mjukt undertill och persilja, citron och vitlök är ju aldrig fel. Rent psykologiskt så var det här ingenting mot surströmmingsskivan, och nästa sommar skall jag minsann, om tillfälle ges, jaga lite spansk skogssnigel=)

Ha en bra kväll.

/Thomas

Året var 1990. Inscannad för ers skull:)

När jag städade för ett tag sedan hittade jag en gammal ”Allt om mat” från oktober 1990. Det är ett tjockt specialnummer om festmat. Mycket underhållande läsning. Tidningens spalt med läsarnas frågor andas verkligen svunna tider. En Lisbeth från Göteborg förklarar att hon är laktosintolerant och vad det innebär. Hon vill ha hjälp att blanda ”vispgrädde till mjölk”. Bara en sådan sak, att Lisbeth är tvungen att förklara för ”Allt om mat” vad laktosintolerans innebär känns verkligen speciellt.

Idag tar man det mer eller mindre för givet, då det inte är något märkvärdigt. Fast det här numret trycktes långt innan man pratade om ”mjölkmage” och mejerihyllorna var fulla med hela sortiment av laktosfria produkter. En Per från Helsingborg har varit i USA och käkat frusen yoghurt som han saknar när han kommer tillbaka till Sverige. Men har man bara en glassmaskin så är det bara och ta en halvliter valfri fruktyoghurt och blanda i en halv deciliter socker och köra tills konsistensen är frusen.

Vi får även reda på vad ”hällefilé” är, samt skillnaden mellan blåkveite och hälleflundra. Jag antar att ingen av de båda närbesläktade arterna var rödlistade på den tiden då de gladeligen såldes lite här och där.  Man märker verkligen skillnaden mellan då och nu. På den tiden oroade sig en mamma över histaminhalten i tonfisken som hennes styrketränande son åt varje dag och vi får ett festligt recept på sallad på rökt ål med gröna linser och dressing smaksatt med äppelcider samt fransk senap.

Idag är det knappast gifthalterna i tonfisken som är det största problemet och alla krogar med samvete tar helt enkelt bort ålen från årets dignande julbord. Ja mycket har hänt de senaste tjugo åren. På den tiden var maten enklare men fortfarande lyxig. Man la överkursen åt sidan och njöt av portvinsmarinerat vildsvin med murkelsås och rönnbärsgelé. Saffransris med gröna ärtor funkade lika bra till fisk som till köttbiten. Maten låg på hela tallriken, snyggt fördelad istället för som idag, då allt skall byggas på höjden alternativt serveras i främmande form och konsistens. Inte konstigt att man blir nostalgisk och saknar det som en gång var. 

/Thomas

Bild från Recept.nu


Sommaren 2007 invaderade mördarsniglarna våra trädgårdar och skogar. De åt bokstavligt talat upp det mesta. Tidningarna kryllade av tips på hur man skulle bli av med dessa tjuvar med blandat resultat. Enligt mig så kom dock det bästa tipset från lundakrögaren Daniel Kellós som hade ett unikt förslag. Tyvärr var det ingen i min bekantskapskrets som nappade på idén. Och jag erkänner motvilligt att jag tappade suget när jag en regnig julikväll gav mig ut på jakt. Sniglarna var sjukt slemmiga och jag förstod precis vad natursnubben på radion några dagar tidigare menade med att de har få naturliga fiender pga. det tjocka och klibbiga slemmet. Det var näst intill omöjligt att få bort.

Så jag lade omedelbart ner det projektet till mångas lättnad och antagligen lika stora skadeglädje.  Men sist jag besökte affären så såg jag en burk med sniglar, förvisso inte mördarsniglar men ändock sniglar så jag tänkte varför inte? På vägen hem slog det mig att jag faktiskt en gång käkat denna rätt som vi förknippar med Franrike, fast för väldigt många år sedan. Nu är det snart dags igen. De står i skafferiet och väntar. Funderar bara på vad man skall göra med dem. En tolkning av Daniel Kellós toast eller något mer klassiskt? Vad tycker du?

/Thomas

Entré på lammlever, serverat med syrlig äppel och gurksallad samt chutney på plommon och ingefära.

Jag vill påstå att lammlever är en delikatess. Den är inte lika söt som kycklinglever och har inte samma gryniga textur som kalvlever. Faktum är att den är väldigt mild i smaken och mjäll i konsistensen. Därför tycker jag inte den riktigt lämpar sig att få samma behandling som standardlevern som ofta serveras stekt och stuvad med mycket gul lök, potatis och lingonsylt. Anglais är ju ett världsberömt recept, men även där tvivlar jag på ifall det blir bra med lammlever istället för nöt.

Ovanstående tyckte jag däremot blev väldigt bra. Levern är stekt hel och sen skuren i tunna skivor när den svalnat. Ett bra alternativ till den kontroversiella gåslevern som väldigt många har moraliska betänkligheter över men man vill ändå lyxa till det. Sen tycker jag att vi rent allmänt är dåliga på inälvsmat och jag har vid tidigare tillfällen försökt propagera för det här på bloggen och något som jag förhoppningsvis kan fortsätta med (med lite hjälp från Fredrik och Matsson?) även i framtiden.

Ha en trevlig lördagskväll och smaklig spis!

/Thomas

Det var längesen solen sken. I lördags vaknade man förvisso upp och tittade ut och tänkte att det här kan bli en vacker höstdag. Men där hade man ordentligt fel. Ungefär en kvart senare var vädret precis såsom det har varit de senaste veckorna. De som bor i norr slipper åtminstone dimman, regnet och leran. Jag blir faktiskt lite avundsjuk när jag spanar in webbkameran från vårt rikes gräns. Ok det behövs väl inte en halvmeter snö för att jag skall vara glad. Just nu räcker det med i alla fall ett par dagars solsken så man kan plocka fram fiskeprylarna:)

/Thomas

Jag kokade vita bönor i lördags eftermiddag. Det är alltid bra att ha hemma. Schyssta att marinera, ha i sallader, grytor eller till någon trevlig bönmousse. Att blötlägga baljväxter är ju inget problem då de sköter sig själva över natten. Det är kokningen som är besvärlig. De blir aldrig klara och det är en konst att se till att inte kastrullen kokar över. Min favorit är, när jag för några år sedan gjorde ett storkok på kikärtor och såklart när jag vände bort huvudet skummade tomtegrytan över och det blev kortslutning. Det uppstod en spännande diskussion mellan mig och elektrikern om vad en spis skall tåla respektive inte tåla. Men det är en annan historia.

Efter många svordomar och suckande var äntligen de vita bönorna mjuka. Hälften av dem marinerades och serverades som tillbehör till lammkotletter. Resten hamnade i kylskåpet och idag förvandlade jag dem till vita bönor i tomatsås som nu ligger i frysen och väntar på rätt tillfälle. Jag har inget emot vita bönor i tomatsås på burk, men någon tomatsås kan man knappast kalla det för. Hemlagat är ju så mycket trevligare, ellerhur?

Jaja..

Nu är det dags för Mårten Gås och undertecknad kommer ha fullt upp under veckan och ser fram emot lite klirr i kassan. Har vi tur så blir det lite bilder.


Ha en fin kväll.

/Thomas

Het currygryta med lime, jordnötter och chili

Hösten är som bekant grytornas tid, men det krävs en hel del för att det inte skall bli enformigt. Här har det både blivit chili con carne, marengo och flera varianter på samma historia med rotfrukter, lagerblad, rötjut och vitlök. Dags för något nytt, med andra ord. Min grundplan var något åt det kinesiska hållet, men det här känns mer som det blev thailändskt. Lägg även märke till att jag idag använder mig av både curry och ris. Något jag väldigt sällan använder. Tror inte ens jag gjort något på bloggen med curry.

Hurusom, strimlade jag 4 gula lökar och fräste dem gyllene. Under tiden skivade jag 0,8kg högrev i 4-5cm långa och 5mm tjocka strimlor. Stekte dem i olja och kryddade med salt och peppar. Det är viktigt att man inte lägger i för mycket åt gången för då kokar köttet istället, så man får ha lite tålamod. När köttet fått fin färg åkte det ner i en gryta tillsammans med löken och 2dl vatten.

Detta fick sedan koka ihop. Curryblandningar finns det mängder av men jag ville inte sväva iväg för långt så det blev en klassisk mild variant. Jag skulle tippa på ca 1dl crème fraiche, 3dl matlagningsgrädde. Cesten och saften från 2 limefrukter, 1 kycklingbuljongtärning, 2st vitlöksklyftor, pressade, 1½dl jordnötter samt en strimlad röd paprika. Naturligtvis balanserades allt med en generös mängd chili och en tesked socker.


Hade jag fått välja, så hade äggnudlar alternativt risnudlar varit en vinnare att ha till, men sådana fanns inte i skafferiet. En mer intensiv gul färg hade också varit ett plus men gurkmejan är också slut. Det här blev ju helt ok och den där trådiga sönderkokta hönan från barndomen, som serverades med torrt ris och blaskig currysås kan jag således förpassa till min historiska och kulinariska soptipp=)

Ha en bra lördagskväll och smaklig spis!

/Thomas

Då var det dags att öppna upp portarna till Krydderiet igen. Som de flesta känner till har jag varit tvungen att ta en lång paus nu under hösten av diverse olika skäl. Men nu kör vi igen. Och vi börjar med en värmande soppa som passar bra när vi idag på olika sätt skall fira mörkrets återkomst.

Jordärtskockssoppa, enligt Thomas, 2 portioner:

• 5st jordärtskockor
• 2st palsternackor, modell mindre
• 1st potatis, modell större
• 1st gul lök
• 1st grönsaksbuljongtärning
• 1st kycklingbuljongtärning  
• 4dl vatten
• 2½dl grädde
• 1½dl vitt vin
• Salt och peppar

Jordärtskockorna blir väldigt snabbt missfärgade. Den moderna skolan säger att man skall koka dem mjuka med skalet på. I en kokbok från förr så går det lika bra att skala dem och lägga dem i en skål med kallt vatten och några korkar ättika eller vinäger. Jag valde det sistnämnda.

Skala och tärna potatis, palsternacka och finhacka den gula löken. Skiva jordärtskockan tunt och fräs alltsammans i lagom kastrull i lite smör och olja. När löken börjar bli glansig så slå på vatten och buljongtärningar och koka under lock på medel värme. Efter ca 10-12 minuter bör soppbasen ha mjuknat. Mixa till en slät puré och tillsätt vin och grädde. Låt soppan koka upp igen och smaka av med salt och peppar. Det här riktigt gott och det blir kvällens förrätt som kommer serveras i en liten kopp med någon ost/smördegshistoria vid sidan.

Förövrigt vill jag gärna tipsa om Edward Bloms gästabud som hade premiär i onsdags. Man skulle kunna beskriva det som ett svenskt, sofistikerat, ”Bizarre foods”. Högt underhållningsvärde med andra ord och lite skön omväxling till det gamla vanliga.

Ha en bra lördag och smaklig spis!

/Thomas

Sommaren är nu (äntligen?) förbi. Lika plötsligt som värmen slog till, lika plötsligt så försvann den. Jag vaknar till och med upp och fryser om morgonen då fönstret i mitt rum står öppet. Samma fönster som för några veckor sen genererade en omöjlig kamp mellan acceptabel nattvärme och bålgetingar som missuppfattat sin plats. Och medans skvallerpressen gör allt för att skrämma upp oss inför den kommande pandemin så har jag gjort det bästa för att hitta fördelarna med det kommande höstmörkret. En promenad i naturen gav mig ett helt gäng kantareller. De motiverade mig att göra en rustik gryta för att välkomna de kommande månaderna, med tidiga gatulampor, ruttna löv, och förhoppningsvis, frostsminkade gräsmattor.

En gryta som måste mogna minst två dygn i kylen innan den är värdig att serveras.  Boeuf bourguignon är namnet och det här är min tolkning:

• 1½kg högrev
• 4hg rökt sidfläsk, strimlat eller tärnat till aptitlig storlek
• 2-3st gula lökar, modell större, klyftade
• 20st skalade vitlöksklyftor
• 2hg färska kantareller
• 1 burk hela champinjoner (400g & 230g i avrunnen vikt)
• 2st märgben (nöt)
• 3st palsternackor, tärnade, skivor eller halvmånar beroende på tycke och smak
• 4-6dl av ett trevligt rödvin
• 1½-2dl grädde
• 1msk rosmarin
• 5st lagerblad
• Salt och peppar…

Löken skalades och klyftades. Sidfläsket strimlades och fick ”smälta” tillsammans med vitlöken. Frukta ej, för så länge vitlöksklyftorna är hela kommer den där styrkan du hittar i sommarens tatziki vara någon annanstans. Är högreven fin behöver den inte putsas. Skär ner den i lagom storlek och fräs i smör tillsammans med riklig mängd salt och peppar. Ha inte i för mycket kött i pannan. Då börjar köttet koka istället för att förseglas. Allt efter hand så är det bara att lägga ner i grytan där lök, märgben, fläsk, vitlök, lagerblad och rosmarin väntar. När köttet ligger där det ska tillsatte jag de hela champinjonerna. Kantarellerna borstades rena och även dem fick värmas på i pannan med en klick smör.


Så fort vätskan försvunnit åkte även de ner i grytan. På med rödvinet. Smaka av med salt och peppar. Grytan fick gå i säkert 1½ timme på 3:an innan jag tillsatte grädde och palsternacka. Gav detta minst en timme till på spisen. Sen var det dags att smaka av. Du som känner mig vet att jag nu rundar av härligheten med en klick honung och lite mer salt och peppar.

Jag skulle vilja vara mer exakt men det här handlar definitivt om din uppfattning. Låt grytan gå på svag värme. Lyft på locket med jämna mellanrum och ta med hjälp av en matsked bort det fett som kommer att lägga sig på ytan. Hur man sen vill göra är förstås valfritt. För Krydderiets del så fick grytan stå i kylen i 2 dygn så att smakerna skulle utvecklas till perfektion.

Ikväll när vi åt grytan värmdes den upp på mycket svag värme. När den småkokade tog jag ur allt kött, svamp, lök och palsternacka och redde såsen med mjöl. Du vet att jag inte tycker om ris, så den här anrättningen serverades med rostad potatis. Komplement till det blev vinbärsgelé, pressgurka och sallad. Vilken symfoni:)

Och med dessa rader kommer Krydderiet att ta en lång paus. Hur lång, det vet jag inte. Men på grund av personliga skäl måste jag ta ett break.

Ha en bra höst, så hörs vi!

/Thomas

Krondillsbakad gädda från Svartasjön
Serverat med dijonstuvad bladspenat och mandelpotatis

Efter smakråd bestämde jag mig för att inte varmröka gäddan trots allt. Vem vet, det kanske hade blivit bra, men med tanke på vilken mager fisk gäddan är, så vågade jag till slut inte chansa. Och i efterhand kan jag med stolthet säga att jag fattade rätt beslut för det här var en riktig fullpoängare. Bilden ger definitivt inte smakerna rättvisa. Om du blir sugen på att göra något liknande hemma så följer för en gångs skull en någorlunda beskrivning:


Gäddan (på drygt 2kg) fjällades och fick en ordentlig omgång med salt och peppar. Bacon frästes och i fettet som ansamlades i pannan åkte champinjoner, en hackad gul lök och en väldig mängd krondill - Rättare sagt, fröna. När vätskan från svamp och lök försvunnit tillsatte jag en fiskbuljongtärning och kanske en 1½ dl hackad vanlig dill.

Sedan fyllde jag gäddan med bacon, svamp och dillblandningen. Buken stadgade jag med hjälp av tandpetare. Så pass många att lite vätska kunde rinna ut men framför allt för att gäddan inte skulle välta i ugnen. Fisken lade jag sedan i en hemmasnickrad ”form” av folie som jag smörjde in med olja..Ugnen stod på 200 grader och precis innan jag satte in gäddan, penslade jag den med olja och pudrade på ytterst lite ströbröd. Glömde nästan berätta om citronklyftorna som också fick gosa med gäddan. Underbart. Jag är ingen professor, men ugnen fick definitivt den i vanliga fall sura citronen att bli sötsyrlig och aromatisk. När det gått ungefär 20-25 minuter bör man vara uppmärksam. Det kan gå väldigt fort. Så fort köttet lossnar från benen är det klart. Kolla försiktigt med en kniv längs gäddans rygg. Köttet skall lossna utan motstånd. Spenaten behöver egentligen ingen beskrivning. Det är bladspenat, dijonsenap, 1tsk honung, matlagningsgrädde och salt. Inget mer. Inget mindre.

När gäddan väl serverades kom det först lite åsikter om att det hade varit trevligare med en inkokt, skirat smör och pepparrot. Jag delar den visionen. Delvis. Men nu har jag tjatat om det här i veckor och bara skjutit det framför mig, så med respekt för er som följer mitt oregelbundna bloggande hade en allt för klassisk variant varit en anti-klimax. Lägg sedan till att mina goda vänner Fredrik och Mattsson från Karlshamn har gjort sitt bästa för att fördöma gäddor och abborre från småsjöarna. De är helfestliga att locka till hugg och landa, men man kan inte äta dem. Och de är inte de enda som bittert mumlat att ”gädda från sjöar smakar dy”. Så även där tog jag det säkra före det osäkra. Och den här gången blev det en riktig hit!

Ha en nice afton.

/Thomas

Traditionellt upplägg. Hårt tunnbröd, hackad lök, gräddfil. mandelpotatis och sur strömming.

Då var årets första och antagligen enda surströmmingskalas avklarat. Och det gick ju bra. Hela dagen gick jag och stressade upp mig. Helt utan anledning. I år var vi smarta nog att öppna burken i en balja med vatten. På sätt behöver ingen vara orolig att få kläderna förstörda och den mesta av surströmmingens starka doft stannar kvar i baljan.

Far öppnar lika traditionsenligt burken.

Precis som sist spolades fisken av med mineralvatten. Nytt för i år var att jag faktiskt fick en kompis att haka på. Jag blev jätteförvånad när hon tackade ja för alla jag känner (undantag Milton) hade sagt tvärt nej. Det hade inte ens varit värt att fråga. Men Linda ville vara med. För säkerhets skull svängde jag ihop en kycklingsallad med quinoa, aprikoser, rostade grönsaker och lite annat. Ifall det inte skulle funka för Linda.

Linda kollar intresserat på när burken öppnades. Till skillnad från mig så var hon inte det minsta nervös.

Fast salladen behövdes aldrig. Till och med mor och far blev imponerade, när Linda utan minsta tecken på rädsla högg in på en klassisk klämma med, rödlök, gräddfil, mandelpotatis och sur sill. Smaken påminner fortfarande om överkokta ägg med en aningen frän sälta. Det är svårt att beskriva. Det smakar definitivt inte som det luktar.

För egen del tyckte jag att de var godast på hårt tunnbröd, då den ljumna mandelpotatisen och smöret gör att en vanlig tunnbrödklämma blir sunkig. Fast är det absolut första gången du skall pröva på så rekommenderar jag mjukt tunnbröd då det rent psykologiskt känns enklare att inte se själva strömmingen. Tillbehören är viktigast. Hackad lök, gräddfil, tunnbröd och mandelpotatis är ett måste. Turkisk yogurth är egentligen bättre för den rinner inte lika mycket. Rödlöken är ju oftast mild och ganska söt vilket fungerar utmärkt med sältan från fisken. Fast gul lök är skarpare och kan kännas tryggare. Varför inte båda sorterna? Vad dricker man till? För många är det iskall mjölk som gäller, fast jag tycker att öl gör sig bättre. Nu har jag läst att rosévin skall funka bra. Det tror jag dock inte själv på.



Mor och far. De har lärt mig de norrländska sederna.

Både här på bloggen och bland vänner har surströmmingsätandet mötts av blandade reaktioner. Den fråga som de flesta har ställt är varför man vill äta något vars smak, man försöker dölja så mycket som möjligt. Ni som läst surströmmingskalaset 2007, vet att jag med var skeptisk, men för min del handlade det mest om att jag ville debutera traditionsenligt. Sen kan man säkert (någon gång i en avlägsen framtid) pröva något spännande förslag man hittar på nätet. Efter att ha ätit det två gånger så anser jag nu inte längre att man försöker förinta surströmmingens dåliga sidor, utan snarare lyfta fram dess goda. Man tar inte ett par klyftor vitlök och sätter sig och knaprar i sig framför tv:n. Men en pressad klyfta som vänds ner i smör tar en biff till nya höjder. Ellerhur?

Som barn tyckte jag varken om mineralvatten eller oliver. Det är sådant som kommer med åren. Och för att lära sig gilla något måste man ge det en ärlig chans. Går det inte så går det inte, men man har i alla fall prövat. För egen del äter jag gärna surströmming en gång till i år. Men att hitta folk som är intresserade är lite som att leta efter nål i en höstack. Är du sugen så är det bara att höra av dig.

Ha en bra kväll.

/Thomas

Potatissoppa Vichyssoise

Grillad kalvstek

Serverat med sesamrostade svartrötter och blomkål,

 portvinskaramell samt syltad fänkål.