krydderiet

När man står i ett restaurangkök hela dagarna eller kvällarna så är det sista man vill när man kommer hem, att ställa sig vid spisen igen och så även den här gången. Vissa kallar mig kräsen. Andra har stundom ansett att jag har fascistiska drag när det kommer till matlagning och det är egentligen så långt ifrån sanningen man kan komma. Är jag själv så ser jag ingen anledning att lägga ner timmar i köket. Är man dock fler eller det vankas fest så ser jag det dock som en självklarhet att man anstränger sig.

Och de flesta håller väl med om att man arrangerar ett knytkalas så blir det både obalans och eventuellt sura miner om någon dyker upp med en paj och potatissallad, en annan med biffar, kalla såser etc.. Och så kommer en tredje med en påse färdiga popcorn.

Därför kändes det tryggt att veta att sällskapet man skulle umgås med har samma åsikter som jag, vilket kraftigt reducerar risken för att ovanstående scenario skall utspela sig.

Det bjöds på matjessilltårta, hembakat ört och vitlöksbröd på durumvete. Jens och Sara hade med sig paj. Lägg sedan till sangria, kalla såser och en överdriven mängd kräftor. Flera sorter att välja på, men inga bottennapp, lustigt nog.

Då de flesta av oss växt upp ihop och en del av oss har inte träffats på 10 år så det känns som man har en del att ta igen. Det konstaterades omgående att sommaren snart är förbi och att ungefär 8 av 10 planerade saker runnit ut i sanden. Vad hände med barndomens ljuva sommarlov? Inte nog med att sommaren varade för evigt. Dessutom var det mest ansträngande man behövde göra, att klippa gräset hos farmor och farfar samt gå upp tidigt på morgonen för att hämta ålreven man satt kvällen innan ute i viken.

Alla kände någon form av ångest inför den kommande hösten. Inte bara för att man försummat sig själv, men även för att livets allvar ständigt är närvarande. Tillbaka storstäderna med allt vad det innebär.

Det var en lyckad afton, som tyvärr fick avbrytas tidigt för egen del, då jag skulle upp dagen efter. På återseende,  snart hoppas jag.

Och vad hände med tryffelhonungen? Jodå. Den smakade. Tyvärr mindre än vad den kostade. Det var inget fel på den, men jag hade förväntat mig mera. Påstår inte att jag är någon vinkännare. Har baskunskaper och vet ungefär vad som funkar ihop. Dock tyckte jag mest att tryffelhonungen blev en sån där grej man köper vid finare tillfällen, trots att det finns alternativ som funkar lika bra. Typ, det går att hitta mousserande viner som är minst lika värdiga som där skumpan man pröjsade 500 spänn för, under nyårshelgen.


/Thomas

"Tryffel är en typ av underjordiskt växande svamp. Det finns ett flertal arter, men vanligen avses de ätliga varianterna. De används som krydda och anses som en delikatess. Tryffelsvamp uppsöks med hjälp av speciellt tränade så kallade tryffelhundar och tryffelgrisar. Det finns flera arter av tryffelsvampar. Mest känd är det som i matlagningssammanhang kallas svart tryffel, på svenska ibland perigordtryffel (Tuber melanosporum). Den växer endast i södra Frankrike och Italien, ofta under ekar. Även vit tryffel (Tuber magnatum) är populär, men mera sällsynt än den svarta. Vit tryffel växer i Italien och i Istrien i norra Kroatien, men ska även vid ett tillfälle ha hittats i Sverige - närmare bestämt i en trädgård i Bestorp söder om Linköping (2007). Att fyndet verkligen gjorts i Bestorp betvivlas dock av svampkännare då några egentliga bevis för detta aldrig lagts fram. Den vita tryffeln anses vara en av världens dyraste och exklusivaste tryffelsorter. Den tryffel som påstås ha hittats i Bestorp är sannolikt stjärnhovstryffel (Choiromyces meandriformis). På Gotland och Öland växer annars Bourgognetryffel vilt (Tuber Aestivum syn. Tuber Uncinatum), en svart vintertryffel som mognar oktober-december. På Gotland kan man följa med på tryffelsafari och själv vara med och leta efter tryffel med en tränad tryffelhund."

Så var sommarens kräftpremiär avklarad. Jumbokräftor av märket ICA. Kräftorna var fantastiskt goda. Det finns egentligen inget att anmärka på. Jag är till och med beredd att bortse från den något falska etiketten på förpackningen, för inte var det här några monsterkräftor. Men det glömde man snabbt. Vi snackar schysst konsistens, lagom sälta och riktig dillsmak. Faktum är att jag nästan blev lite imponerad. Sällan är de så bra. I större sammanhang brukar kräftorna drygas ut med pajer och annat, men vi nöjde oss med vitlöksbröd och ost. Frank Sinatra i bakgrunden och mousserande att dricka till. Nej, varför klaga? Det här gör jag gärna om.

Förövrigt har det inte riktigt blivit som jag tänkt mig med bloggandet. En klassisk kombination av idétorka och tidsbrist tar ut sin rätt. Och så är det med det. 

Innan jag avlutar vill jag påminna dig om årets event i vackra Hällevik:

http://www.helleviktradjazzfestival.se/

Du som vill varva ner med nära och kära, snacka minnen, äta och dricka gott, ackompanjerat av svängigt Tom & Jerry-gung, skall definitivt besöka Hällevik den 7-9 augusti!

/Thomas

Visst är det schysst när örtlandet växer så det knakar? Örterna verkligen frodas i det än så länge ganska varierande vädret. Och jag snålade inte på dem till den här skapelsen. Inspirationen är hämtad från min barndom då min farmor ofta lagade mat. För att göra rätten lite somrigare så skipade jag den stabbiga gräddsåsen eller svampstuvningen som man ofta förknippar med traditionsbunden mat. Kanske höjer en och annan på ögonbrynen när det gäller mitt val av sylt, men tro mig, det fungerar alldeles utmärkt.

Jag blev extra glad när jag hittade en kvarglömd påse med vinterpotatis i skafferiet. Det kändes på något vis mer korrekt än nypotatis. Nu fick jag dessutom en ursäkt för att få fritera:)

Åter till järparna..

Persilja, basilika och mynta finhackades tillsammans med gul lök. Jag blandade upp det med en rejäl matsked drottningsylt, kanske en halv deciliter rödvin och två pressade vitlöksklyftor. Därefter tillsatte jag blandfärs, ströbröd och ett ägg. Givetvis balanserades allt med salt och vitpeppar. Färsen fick svälla i en halvtimme innan stekning.

Gurksalladen är den enklaste historien av ättika, pressad lime, salt och socker. Inga konstigheter, däremot ganska fräscht.

Husmanskost är nästan aldrig fel. Järparna blev sådär mjuka såsom jag minns dem från farmors kokkonster. Gurksalladen som smakade friskt av lime, dammade av denna rätt som i mångas ögon är en bortglömd relik från fornstora dagar.

Smaklig spis!

/Thomas

Släkten kom på besök. Det var en spontan tillställning och en väldigt solig kväll. Tidigare på dagen så hade jag kokat en glace på tranbär och bergspeppar. Glacen användes till att pensla två olika spett: Jägarbaconlindade äppelklyftor. Chorizo, rödlök och karré.

Tredje spettet bestod av strimlad kycklingfilé som marinerats i citron, dragon, habanero och honung.

Fjärde spettet (som bilden visar) är ungnötslever. Endast penslat med olja, salt och peppar. I bakgrunden skymtar en av äppelklyftorna och till höger om spettet, den tranbärsglaserade karrén.

Glacen är jag väl inte helt nöjd med. Den blev för tunn och smakade inte så mycket som jag hade föreställt mig. Bergspepparn fanns där, men tranbären försvann någonstans på vägen. Jag har olika teorier om vad de berodde på samt vad man kan göra för att förbättra glacen. Men det får bli ett senare projekt.  

Idag är jag ledig och har unnat mig en sovmorgon, för en gångs skull. Just nu är det lite grått ute. Man kanske skulle dra och fiska?

/Thomas