krydderiet

Så här på årets sista dag är jag ganska förväntansfull över hur allt skall sluta och hur nästa år kommer att bli. Jag väljer att umgås med några vänner, framför den stora festen, som ändå slutar i kaos och tårar. Vi kommer laga en 3-rätters middag och förhoppningsvis skjuta upp några raketer. I skrivande stund vet jag inte hur det ser ut när det gäller kameran, men jag hoppas att jag kan föreviga kvällen.

Med dessa rader säger jag gott nytt år till alla läsare!

Hoppas ni får en fin kväll. Drick inte för mycket skumpa och var rädd om öron och fingrar om ni skall smälla bomber!

Vi syns 2008!

/Thomas

Av misstag så köptes det för mycket jordärtskockor. Och det var ju verkligen tråkigt. Det räckte till två extra måltider. En god soppa till förrätt och som på bilden ovan. Lyxigt värre, med andra ord. Jag använde mig av Baromat.se och deras recept på salviasky som grund, men jag bytte ut kalvfonden mot kycklingfond istället.

Dessutom tycker jag 4dl fond är alldeles för mycket. Chilifrukten skipade jag helt och ersatte den med finhackad vitlök. Honung och matlagning hör ihop. För ett tag sedan köptes en afrikansk honung, som inte har mycket gemensamt med den svenska. Den smakar verkligen blommigt och är ganska rolig att ha i maten. Här är i alla fall receptet:

1½ dl vitt vin
1dl vatten
1 gul lök, fint hackad
2dl kycklingfond
2 finhackade vitlöksklyftor
2-3 tsk honung
1 msk maizena
2tsk torkad salvia 

Fräs lök och vitlök i en kastrull tills den blivit glansig. Tillsätt vin, fond och salvia och låt koka upp och sedan gå på svag värme någon minut. Smaka av med honung och eventuellt lite salt.  Red med maizena.  Sila gärna såsen. Några stänk coloritsoja fixar färgen. 

Smaklig spis!

/Thomas

Jordärtskockan (Helianthus tuberosus), är en flerårig ört i släktet solrosor med ursprung i Nordamerika.
Den odlas i tempererade trakter för sina knölars skull, vilka används som en rotgrönsak.

Dess engelska namn, Jerusalem artichoke ("Jerusalemkronärtskocka"), har ingenting alls att göra med Jerusalem, och föga med den riktiga kronärtskockan. Den första delen av namnet uppkom genom en folketymologisk process. När den först upptäcktes så kallades den för Girasole, vilket är det italienska ordet för solros (det härför till solrosens sätt att vända sig mot solen). Jordärtskockan är en slags solros, ur samma släkte som vanlig solros Helianthus annuus. Senare tyckte folk att Girasole lät som Jerusalem, så detta var vad de kallade den. På senare år har man på engelska börjat kalla den sunchoke och sunroot för att undvika förvirringen. Den andra delen av det engelska namnet kommer av dess smak. Knölarna, vilka är den enda del som används, smakar som en korsning mellan rädisa och kronärtskocka.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jord%C3%A4rtskocka.

Att den smakar som rädisa vet jag inte om jag kan hålla med om, men god är den. Aromatisk och len. Och jag är ganska säker på att den ingår i folks nyårsmenyer, landet runt. Det förtjänar den.

/Thomas

När mellandagarna kommer är alla trötta på julmat och det behövs lite variation. En nödvändig paus från all rödbetssallad, sill och risgrynsgröt. Men mitt i matlagningen inser man att "det ligger ganska mycket jul över den här rätten ju". Förvisso på ett icketraditionellt vis, men ändå.

Det är inte varje dag jag gör en sås på portvin och fikon, som kompletteras med en ugnsbakad fläsklägg, puré på mandelpotatis, västerbottenflarn och syltad brysselkål.

Fikon brukar ju stå där, jämte nötterna och man äter några då och då. Sen kom ett geni på att färska fikon är perfekt till ost och de fick genast högre status. Googlar du "fikon + ost" så förstår du vad jag menar.

Västerbottenflarn har jag funderat en del över. Det hänger ihop med den kommande nyårsaftonen och ångesten jag känner inför den. För i min umgängeskrets råder det delade åsikter om huruvida nyårsmaten är viktig eller ej. Jag hoppas fortfarande att alla tar sitt förnuft till fånga.

Brysselkål är gott. Nu skipade vi den på julbordet, av olika anledningar, så då passade det ju bra använda den nu, tyckte jag. Dock är det första gången jag syltar den men det var inte så tokigt.

En trevlig måltid, som ger mig lite hopp om en schysst meny tills nyårsaftonen 2007.

/Thomas

Bilden känns härligt retro. Och aladåbens storhetstid är sedan länge förbi. Men om den duger att servera på årets nobelfest, så duger den på vårt julbord. Aladåb på näbbgädda. Godare än den stekta, inlagda, vilket var överraskande, men enbart positivt.

Och den här kommer det göras fler av. Var så säkra.

/Thomas

Jag önskar alla mina läsare och vänner en trevlig julafton och helg. Hoppas allt flyter på som ni förväntat er. Så fort inspirationen slår till, så kommer det förhoppningsvis att hamna här, nu när det för en gångs skull finns tid. Så det är bara att hålla utkik.

God jul på er.

/Thomas

Stekt, inlagd näbbgädda blir i år det mest oväntade inslaget på julbordet. Och det garanterar en längtan till det kommande årets fiskesäsong.

Recept till en stor burk:

• 2st mindre näbbgäddor, rensade och fjällade
• 3 ägg
• 3dl mjöl
• Ströbröd

Lag:

• 1dl ättikssprit 12%
• 3dl socker
• 2dl vatten
• 2-3 rödlökar, skivad eller i ringar
• 10 nejlikor
• 15 kryddpepparkorn
• 5-6 lagerblad

Skär näbbgäddan i ca 4-5cm stora bitar och vänd i mjöl, vispat ägg och ströbröd. Stek dem med smör och olja tills de är gyllene. Krydda ordentligt med vitpeppar och salt. Låt dem rinna av på hushållspapper och lägg dem sedan i ugnssäker form med bakplåtspapper. 6 minuter på 200 grader räcker. Låt svalna av.

Blanda ihop alla ingredienser till lagen utom rödlök i en kastrull och låt koka ihop. När lagen svalnat varvar du näbbgäddor och rödlöken burken och avslutar med att hälla på lagen. Minst ett dygn i kylen för bästa smak.

Julskinkan är allas favorit. Det har jag fått lära mig i alla fall och för att inte känna mig för konservativ insåg jag att man kan kompromissa. Du har säkert läst eller sett på tv att om man nu tröttnat på stenåldersgriljeringen senap, äggula och ströbröd så finns det massor av varianter. Men för att inte ge sig ut på för djupt vatten så blev det nog bäst att bara ta en liten bit av skinkan och pröva den nya griljeringen på den.

Jag känner mig tjatig, men när man under ett helt år försöker vidga vyerna och inte vara sen på att pröva nytt och annorlunda, är traditionerna värda att bevara.

Inspirationen hämtades av Christina Möllers julskinka med farinsocker och nejlikor. Jag drog bort svålen och skar ett hyfsat snittmönster i fettet och i varje ruta tryckte jag ner en nejlika. Men istället för att först pudra skinkan med farin och köra den i ugnen till sockret smält och därefter ösa med apelsinsaft så gjorde jag istället en reduktion på saften och mörk sirap. Den penslade jag skinkan med och sen på med farin.

250 grader i ugnen. Det handlar endast om några minuter i ugnen. Doften från nejlikorna var ljuvlig och allt som allt kändes Christinas griljering som en mycket god idé.

/Thomas

Julen närmar sig och jag ljuger om jag påstår att någon stämning fångat mig, men jag gör mitt bästa. Ett sätt är att dra igång Dean Martins julsånger och pyssla lite i köket med julmat. Nästan dagligen i december månad kan man läsa om kändisars såväl Svenssons favoriter, de rätter som är obligatoriska. Vi får även tips om hur man kan förnya klassiker, eller alla nya, vågade recept med kryddor och råvaror vi absolut inte skulle förknippa med ett julbord.

Men som vi konstaterat tidigare är det inte mycket kvar i matväg som väcker uppmärksamhet längre då vi kan njuta av det mesta i landets större städer.

För mig är Janssons frestelse ett nästan ett måste på julbordet. Jag använder mig av "nästan" för att man under åren som gått, upplevt olika varianter av den och där en del varit mindre lyckade. Nu känner jag mig negativ, men det är tyvärr sant.

Strunt samma. ABBA har fixat fram ansjoviskryddade sillfiléer, redo att användas. Någon invänder säkert om att hel ansjoviskryddad skarpsill har bättre smak, men här spar vi tid - och den är viktig, under en månad fylld med alla dessa krav.

För mer känsla av hantverk skär jag potatisen för hand, till stavar av lagom längd och tjocklek. Skall man bara göra två former är det inget problem, men annars är det matberedaren som gäller. Kanske får det pysslandet ersätta den där extra timmen man annars ägna åt att bena ur skarpsillen?

När det gäller kryddning är ansjovisspadet ett måste. Här kan man göra två varianter. En lite mer "vuxen" och en snällare för barnen. Lagom mängd spad möter önskad mängd grädde.

Och visst går den typiska smaken att få fram med mindre sälta. Tillsätt lite extra kryddpeppar, nejlikor och kanel. Alla tre, i mald form.

Ströbrödet är känsligt för hög värme, men så länge man har ugnen under uppsyn är det inga problem. Små bitar av hyvlat margarin hjälper till att få fram en vacker färg. Att göra i en stor, men låg form reducerar tillagningstiden.

Min Jansson fick gå på 200 grader och timern satte jag på 10 minuter. Efter ca 25 min var den tillräckligt mjuk för att tas ut. Eftersom den skall värmas på en gång till gör det inget om potatisen fortfarande är lite hård.

Smaklig spis!

/Thomas

Så länge jag kan minnas har jag gillat julmust och så är det fortfarande. Även om jag förkastar sötsaker i största allmänhet och i dagsläget inte har någon större lust att laga julgodis, så kommer jag unna mig ett o annat glas julmust. Med jämna mellanrum bestämmer sig ett etablerat märke för att testa nya varianter av ett redan lyckat koncept. Den här gången gäller det just julmust. Spendrup ger oss i år tre nya smaker: Julkryddor, Julnougat och Julkola.

En kall och mörk eftermiddag besökte jag Coop och efter en stunds letande hittade jag det jag sökte. Från början skulle testet ske tillsammans med vänner, men krångliga jobbtider gjorde att det inte var möjligt, så jag tog på mig den tunga uppgiften alldeles själv.

Och jag lovar: Jag tog det på största allvar.

Först ut, var smaken julkryddor:  

Bara namnet i sig väcker tveksamhet. Att något smakar jul kan ju i princip betyda allt mellan inlagd sill, glögg och gottebord. Smaker som inte nödvändigtvis känns aktuella att ha i en läsk.

Nu besannades inte mina värsta farhågor, då läsken inte luktade kryddpeppar eller vörtbröd. Däremot kunde jag inte bestämma mig för om det var Ginger Ale eller päronsoda som jag spontant associerade till. En sötaktig doft som nästan påminde om piggelin.

Julmust? Definitivt inte.

Den smakade päronsoda. Ingen julmust. Bara sötsliskig päronsoda. Nej tack. Den här var ingen höjdare.

Och sen var det dags för julmust med smak av julkola:

En kombination som låter riktigt amerikansk. Dessutom pågår det ju ett "krig" mellan klassisk cola och julmust om vilken av dem som skall vara vårt val så här i juletider, så om det beror på en ren slump eller ett taktiskt val från Spendrup att smaksätta en klassiker på ett sådant vis att den som inte kan välja mellan cola och julmust, kan få båda i ett, kan vi bara spekulera i.

Jag hällde upp ett glas och försökte urskilja dofterna. Kolasås. Ganska angenämt. Här blev jag verkligen förvånad, för den var faktiskt god. Julmustsmaken fanns där, även om kolasmaken tog över. Det smakade lite som marknadsgodis. Läsk är alltid läsk och sötsliskigheten kommer man inte ifrån, men jag vågar tror att man skulle kunna kombinera den med en jultallrik där sötman verkligen bryts av mot maten.

Sist ut, blev julnougaten:

Direkt när jag hällde upp i glaset började det lukta Guldnougat. Och eftersom den nyss prövade var ok, trodde jag att även denna skulle få ett positivt omdöme, men det blev varken positivt eller negativt.

Rostade mandlar eller nötter passar inte som läskform och lämnade en besk bismak som påminde om kaffesump. Låt dig inte förfasas allt för mycket, för den gick fortfarande att dricka, men jag vill inte göra det igen.

Jag vill egentligen inte påstå att någon läsk är en vinnare, men julmust med smak av kola var ju absolut det bättre valet.

Flaskorna kostade 9:90 + pant, för 50cl. Jag har ingen aning om de dyker upp i 1½-litersformat och det är inte allt för intressant för mig, då jag endast kommer njuta av klassisk julmust i fortsättningen, i vilket fall som helst.

/Thomas