Tankar..
Jag har inte hittat något av värde, de gånger jag vandrat omkring uppe i skogen. Inte ens oätlig svamp och det säger en del.
Hoppas du har bättre tur. Nu ska jag fortsätta städa och packa saker.
/Thomas
Den gamla skolan.
Panerad schnitzel, kotlett, kyckling eller vad det nu råkar vara för kött har dåligt rykte. Vägkrogarna har tagit patent på konceptet och sett till att rätten alltid innehåller pommes och bearnaisesås. Tårta på tårta? Absolut. Men fortfarande lika populärt.
På bilden ser vi en gammaldags kotlett, med knaprig klyftpotatis och ärtor. Och med gammaldags menar jag att den kommer från ett slakteri, där man själv kan framföra önskemål istället för det inplastade kött som rest jorden runt för att blidka vårt behov av att påskynda den globala uppvärmningen, som vi hittar i kyldisken, på väg hem från jobbet.
Kotletter från förr, 2 pers:
2 skivor kotlett med fettranden kvar
4 ägg
Mjöl
Ströbröd
Smör och olja
Salt och peppar
Vänd köttet i mjöl, vispat ägg och ströbröd. Stek dem i smör och olja i en riktigt varm stekpanna. Så fort de fått färg tar du av dem och lägger i en ugnssäker form, klädd i bakplåtspapper. 150 grader i ugnen i ca 30-40 minuter, beroende på hur tjocka de är.
Servera med klyftpotatis, ärtor och citronklyftor. Köttet är mört och smakrikt. Kanske är det här det bästa sättet att tillaga kotlett på? Jag är ganska säker.
/Thomas
PAUS
Som du säkert har märkt har jag inte uppdaterat på ett tag. Jag är mitt inne i en flytt och därför får bloggandet läggas åt sidan en stund.
/Thomas
Revben.
Ett paket från frysen som skulle innehålla karréskivor visade sig istället vara revben. Nu gjorde det ingenting. Tvärtom. Revben är lika trevligt. Och för att de skall bli riktigt saftiga och smakrika bör de kokas först i en god buljong. Mitt förslag:
- 3dl rödvin
- 2dl vatten
- 1½ dl koncentrerad svart vinbärssaft
- 10st hela svartpepparkorn
- 2msk timjan
- 5st krossade och hackade vitlöksklyftor
- 1 köttbuljongtärning
- ½dl soja
Häll vätska och tillsätt kryddor i en kastrull, stor nog att rymma revbenen. Koka upp och smula i buljongen. Revbenen fick koka på svag värme i ca 2 timmar, under lock. Lägg dem där efter i en ugnssäker form och låt dem svalna av. Pudra dem lätt med brun farin och griljera i på 250 grader i ca 5 minuter. Här är det viktigt att hålla koll så att inte sockret bränns vid.
Och de här revbenen blev lika smakrika som möra och saftiga. De åts med en ljummen pastasallad och tomatsky som bilden nedan visar. Vardagsgott utan sting men med betydligt mera färg.
/Thomas
En riktig stek.
Glögg och enbärsmarinerad nötstek, serverad med sås på svart trumpetsvamp,
friterade svartrötter, kronärtskockpuré, baconlindad,
ugnsbakad sparris samt calvadosglaserade äppelklyftor.
Hösten är äntligen här och vi går mot kallare och mörkare dagar och kvällar. Och då vi också anpassa maten efter årstiden. Själv är jag ganska trött på nypotatis, sill och allt annat som förknippas med sommaren. Så nu var det dags för en riktig middag värdig hösten.
Marinaden som köttet fått dra i en hel dag består av starkvinsglögg, mortlade enbär och grovt krossad vitlök. I ca 8 timmar fick steken ligga i kylen.
Tillbehör förbereds. Fryst sparris och bacon. Enkelt men gott. 200 grader i ugnen tills de fått en tilltalande färg. Ett gammalt beprövat knep, med andra ord.
Och ej att förglömma: De calvadosglasserade äppelklyftorna som är ännu ett bevis att äppelmos och vinbärsgelé är överskattat. Så med de här raderna säger jag tack till sommaren och välkomnar hösten 2007.
/Thomas
Om surströmming.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Surstr%C3%B6mming
Jag tror de flesta jag känner avskyr surströmming. Och det är kanske inte så konstigt. Den luktar inte gott för fem öre. På högstadiet var det någon eller några som köpte en burk som de var snälla nog att öppna i korridoren och sparka iväg. Det var lagom uppskattat. Jag vet att jag inte ensam om att ha upplevt något sådant under skoltid och med de minnena i bagaget är det nog inte så konstigt att de flesta skulle totalvägra om de blir erbjudna att äta den jästa fisken.
Jag har de senaste dagarna glidit runt på nätet och läst om denna älskade och avskydda delikatess. Det är väldigt många som vill presentera olika serveringsförslag på surströmming. En del verkar helt ok, men vissa känns lite väl kreativa. Och dessutom undrar jag vad poängen är om man försöker maskera fiskens smak allt för mycket? Eftersom de flesta av oss inte ser surströmming som vardagsmat tycker jag att man kan försöka hålla sig något till traditionerna. Sen är det alltid kul och pröva något nytt. Men för min del var det här första gången jag skulle ge surströmmingen en ärlig chans, så då blev det bäst att starta försiktigt.
Jag erkänner att jag blev lire vimmelkantig när burken öppnades. Man verkligen ryckte till och tog ett steg bakåt. Att öppna burken utomhus är en bra idé med andra ord. Om den är väldigt jäst kan det spruta från den, så oömma kläder och engångshandskar är att rekommendera.
Min pappa sköljde av surströmmingen med mineralvatten, men jag som var lite klen tyckte att mina filéer nog kunde spolas lite till med kranvatten.
Och filéer är också att rekommendera om det är första gången. De luktar inte lika starkt som hela strömmingar. Sen var det dags att äta.
Mjukt tunnbröd med smör, kokt skivad mandelpotatis, bitar av surströmmingen, massor av hackad rödlök och några klickar gräddfil. På bilden visar min mamma hur glad man kan bli av sur strömming. Nu var jag ganska nervös. Det erkänner jag. Som tur är kan jag idag säga att den inte smakar som den luktar. Smaken var ganska salt. Tyckte också att det fanns nyanser som påminde lite om ägg som kokat för länge och danska, starka ostar. Det var inte speciellt gott, men absolut inte äckligt.
Det är dock inget jag kommer att längta efter och det lär dröja ett par år innan jag äter det igen. Men jag är glad att jag gav det en chans och lyckades fördriva en demon från det förflutna.
För den som är nyfiken: http://www.surstromming.se/
/Thomas
