krydderiet

Näbbgäddorna har varit och är här (beroende på hur man ser det). En gång i tiden stod deras tillfälliga besök, högt upp på min lista. I år har det varit annorlunda. Om det beror på att man fått självförtroendet tillbaka eller det faktum att man bortsett från en tripp till Brofästet, fått fiska ensam i skitväder (till skillnad från tidigare säsonger), lämnar jag osagt. Kanske är det en kombination av allt?

Nej Hälleviken bjuder på betydligt dramatiska upplevelser, vilket ni säkert vid det här laget är medvetna om. För att inte sväva iväg för mycket så kan vi sportfiskare konstatera, att så länge näbbgäddorna jagar i flock, håller övriga arter en extremt låg profil.

Vilket vi fick uppleva måndagskvällen den 21/5 då Bo Göran och jag ännu en gång drog ut i Sölvesborgsviken för än en gång se vem som snackar mest.

Det skulle bli en trög afton. Gäddorna simmade slött efter och hade inga ambitioner att låta någon bära dumstruten. Och när det väl högg, var det näbbgäddor, som vid det här laget borde vara uppe vid Öland och Gotland.

Turen närmade sig sitt slut och vi var på väg tillbaka och bestämde oss för att göra ett sista försök. Och på första kastet small det. Så fort jag kände på knycken och tyngden att det var något större än en näbbgädda blev jag riktigt nöjd och trots Bo Görans sabotageförsök (?) så hamnade den här i håven. Återigen visar det sig att vanliga skeddrag fungerar alldeles utmärkt i en marknad som översvämmas av poppers, flugor och jerks.

Bo Göran må vara en stabil profil, men det är andra gången i rad som han får bita i det sura äpplet.

Slump? Vi får se vad som sker nästa tur i viken=)

/Thomas

Då Hälleviken sakta, sakta börjar visa lite liv igen så är det bättre att komma ut i Sölvesborgsviken. Viken som har näst bäst reproduktion efter reservatet i Eriksberg. Ni har ju tidigare sett exempel på vad som sker i ”barnkammaren” och sälen som mer kommer dit för att frossa.

Med det sagt så vill jag tacka Bo Göran. En skön karaktär från fabriken, som precis som jag, brinner för fisket, men med den stora skillnaden, har till gång till en båt. Och då blir genast allt mycket lättare. Mycket lättare. En bekant har kallat fisket från bryggorna bortanför Glassbåten ”som att leta efter en nål i en höstack”. Nja. Han har en poäng, men jag tillhör generationen som både kunde slå personbästa i vikt, flest fångade per dag, störst fångade per dag och flest fångade på en hel sommar, utan båt, och jag lever i det förflutna helt klart.

Ut kom vi, trots hotande lågvatten och det tog inte många sek innan jag fick syn på första solgäddan. I Hälleviken tillhör det ovanligheten men inte i Sölvesborg. Och genast blir man taggad. Något måste upp i båten.

Lägg där till att Bo Göran dragit diverse rövare om hur erfaren han är och hur jag i egenskap av förlorare skall bära en clown-hatt.

Just därför kändes det skönt att landa första gäddan. Atom kommer alltid att funka.

En stund senare fick Bo Göran napp vilket omedelbart stärkte hans självförtroende. . Men fiskar man med enkel-krok får man skylla sig själv. Jag vet inte hur många gäddor han tappade innan bäbisen kom upp i båten.Nu stod det 1-1 och han skulle, enligt egen utsago, snart ta ledningen. Då händer det som är riktigt unikt. I samma ögonblick som Bo Göran skriker att han har napp, släpper jag mitt spö för att assistera honom.

Någon minut senare börjar jag veva in. Tror först att det är bottennapp, men nej, en gädda har tagit abborrjiggen. Mest logiska scenariot är att gäddan ifråga följt efter betet, som sjunkit till botten. Gäddan har i sin tur ställt sig ovanför och vakat och så fort jag börjat veva och jiggen börjat röra på sig – pang!

Kvällen slutade 2-1 till mig. Huruvida Bo Göran kommer ha på sig dumstruten är en annan fråga. Han får chans till revansch nästa vecka.

/Thomas

Att säga att jag dagligen längtar tillbaka till Vinterriket är att ta i men jag saknar det verkligen. Och det var i sista sekund som jag kom iväg. Så pass att folk där uppe på förhand varnade mig att det inte är säkert isarna håller efter veckor av regn och plusgrader. Så för säkerhets skull köpte jag fodrade gummistövlar. Något som senare visade sig vara nödvändigt.

Resan upp var behaglig med vacker naturmiljö utanför. Normalt brukar snötäcket bli högre och högre ju längre norrut man kommer men inte den här gången. Vårens allt för tidiga ankomst hade gjort sitt.

Det skulle dröja fram till nästa dag, tidig morgon, innan det började bli vitt på marken. Inte så imponerande men ändock snö.

Några timmar senare var jag framme i Åre. Känslan att beskåda fjällen och backsystemet jag de senaste åren bara kollat på via snörapportens webbkamera var otrolig. Efter någon stunds väntan dök Jönsson upp och efter att ha lämnat av min packning begav vi oss direkt ut i naturen.

Blötsnön låg djup i Björnens granskog och vittnade om kylan som varit. Det var nu det visade sig att de fodrade gummistövlarna var en bra investering. Isen var som sorbé de första 10 metrarna innan man kunde gå på den. Dessvärre hade vi inte lyckats få tag i någon som kunde berätta om isläget, d v s, någon som fiskat de senaste dagarna. Att isen var osäker det kunde vem som helst räkna ut, men man vill ju helst prata med någon som stått på den en bit ut.

Vi bestämde oss istället för att inhandla fiskeprylar och besöka Storlien nästa dag. Jag var trött efter resan och Jönsson kom direkt från jobb, så en god middag kändes faktiskt mer lockande än att plaska omkring ute i snön. Följande morgon gick vi upp tidigt.

Efter frukost, matsäckande och meck med fiskedoningarna så satt vi i bilen på väg till Storlien. Mitt barndomsställe som jag inte besökt sedan 1999. Storlien ligger högre upp än Åre och bara efter ett par mil hade vi lämnat vårvintern bakom oss. Snön vräkte ner.

Och värre skulle det bli. Rent vädermässigt kändes timmar av stillasittande på en frusen sjö väldigt långt borta, men det var det här vi kommit hit för. Nu gällde det att hitta fiskekort. Något som skulle bli komplicerat. Ingen sålde längre och kunde heller inte ge information om vart de gick och införskaffa.

Märkligt? Vi hade ju skrivit ut information om ”Storliens Fiskeland”. Det kunde väl inte plötsligt vara förbjudet och fiska? Ett sista försök gjordes på Storliens Högfjällshotell. Napp. Det visade sig att den nya hotellägaren köpt marken och sjöarna. De nere i byn hade blivit utfrysta. Antagligen därför ingen ville hjälpa oss.

Vi stack omgående till en av sjöarna där jag både sommar och vinterfiskat med gott resultat. Att ta sig ut på sjön var en strapats som ej varit genomförbar utan gummistövlar och snöskor.

Isen var lätt att borra i genom (till skillnad från april 1997). Förväntningarna var höga, men bortsett från ett par ynkliga nafsanden så skedde inget dramatiskt. Visst var vi besvikna och återigen fick man det bekräftat att det inte går och jämföra med hur fisket var för 15 år sedan utan man behöver dagsfärsk information.

Fortsättning följer.

/Thomas

Ha en fortsatt bra fredagskväll=)

/Thomas