krydderiet

Hamnade i en diskussion med några vänner om vår döende Östersjö och torskens vara eller icke vara på matbordet. Jag vill gärna tro att alternativen i frysdisken är värdiga (även om det råder delade meningar om det). 

Och här försökte jag använda mig av klassiska fisksmaker och svenska råvaror men i något modernare tappning och tack var hajmalen, ett lite renare samvete.

Hoppas du finner rätten inspirerande.

Smaklig spis!


/Thomas

Det moderna inslaget i år blev en sallad. Receptet kommer från http://www.alltommat.se/ men givetvis med några enkla modifieringar.

Mozzarella är ingen höjdare. Hur trevlig reklamen än må vara, där en sensuell röst pladdrar på om olivolja hit och basilika dit, så förändras inte det faktum att Mozzarella i princip inte smakar någonting alls.

Så det fick bli fetaost istället. Och det var ingen dålig idé, för den bröts av perfekt mot mangon. Ja det är nästan så att jag vill skriva att salladen var kvällens höjdpunkt, men räkorna var något extra.  Jag kommer inte ihåg vad de hette, men de var i en klass för sig. Helt olika den klassiska smaken och konsistensen. Man skulle kunna jämföra dem med havskräftor. Det var riktigt trevligt.

I Malmö blev jag också ordentligt firad av vänner. Dagarna innan velade jag fram och tillbaka. Vad skulle det bjudas på? Jag hade en massa olika idéer, men ingen kändes riktigt rätt. Jag hade inte riktigt koll på hur många som behagade dyka upp och min ekonomi tillät inte vilka utsvävningar som helst.

Efter många om och men så fastnade jag för pastasallad. Den går att göra lyxig utan att man behöver lägga ner allt för mycket pengar. Om den serveras med någon schysst kall sås och lite annat så kan man nog blidka allas smaker.

Och en lyxig pasta sallad enligt mig, måste innehålla grönsaker som först rostats i ugnen. Det kan vara squash, aubergine, rödlök och paprika. En mix av bönor och linser är också nödvändigt. Jag valde kidneybönor, borlotti, stora vita bönor och röda linser.

Det blir liksom en snygg kontrast. Gröna linser går väl också bra, men jag har problem med dem. Tycker alltid de är hårda och torra i konsistensen.

Penne är väl den pasta som är bäst lämpad att ha i sallader, men jag valde skruvar av den enkla anledningen att jag hade det hemma.

Vinergretten bestod av färskriven ingefära, citroncest + saft, finhackad persilja, olivolja, vit balsamvinäger, salt och socker.

Istället för tatziki så blev det en relish på plommontomater, soltorkade tomater, vitlök och chili.

Och det här serverades med grönsallad och det verkade gå hem. På bilden koncentrerar sig Åsa på maten. Linda och Henrik bjussade på tårta.

Man är inte lika ung längre... Ett bevis, är årets deklaration som innebär ''dubbelt boende'' med mera. Tänk den lycklige som bara kan lämna in sina papper och vara glad. Jag är inte en av dem. Staten tog si och så mycket pengar av mig när jag jobbade förra året och nu hoppas jag att man åtminstone kan få några smulor av kakan. De andra bevisen blir jag för emo för att älta här. Så jag gör en klassiker och byter abrupt samtalsämne.

Som en hyllning till det förflutna blev min tjugoåttonde födelsedag en riktig nostalgitripp. Menyn är delvis inspirerad av barndomen, men även tiden innan jag föddes. Skaldjurssallad eller cocktail andas 70-80-tal. Jag minns den i allehanda sammanhang. De gröna ärtorna var lika obligatoriska som den där Rhode island-dressingen vid sidan om. Men jag struntar i ärtorna nu. Det blir för mycket, helt enkelt.

Jag vet att jag är dålig när det kommer till att ange exakta mått. Hoppas du har överseende, då receptet ej är komplett. Jag blandade helt enkelt följande:

• crème fraiche
• 2-3 msk majonäs
• Chilisås
• Knappt en ½ kork ättika 12 %
• 1 pressad vitlöksklyfta
• ½ tsk sambal oelek
• Svart/vitpeppar, ett par varv på kvarnen
• Hackad dill
• 1 sockerbit
• Salt

Dressingen fick stå kallt i ca 5 timmar.

Skaldjurssalladen bestod av kräftsvansar (ej färdigskalade), musslor, strimlad sallad, förvälld och strimlad fänkål, rödlök och bäbistomater och inlagd sparris. Jag fick improvisera lite då inköpslistan hamnade på villovägar och avokado och lite annat glömdes bort.

Men det ordnade sig ändå och enligt tradition så serverades salladen med rostat bröd och den goda dressingen.

Den helstekta kalkonen lagades efter en kokbok från 60-talet. Märit Huldt, mera känd som "Hiram", peppade svenska folket i drygt 25 år via Svenska Dagbladet att laga mat. Hon har släppt många kokböcker och i en av de tidiga, fanns ett inspirerande recept på kalkon.

Det var lite krångligt och det tog självklart längre tid en vad som angavs i receptet. Om det berodde på att fyllningen i kalkonen hämmar värmen eller att ugnen som användes har sett sina bästa dagar lämnar jag osagt. Kanske var det en kombination av båda?

Såsen är alla hälsofreaks mardröm. Idag får man nämligen inte göra som mormor och farmor gjorde och samla upp flott och vätska och reda till en ljuvlig upplevelse.

Men det gjorde jag ändå. Kalkon är en mager fågel i jämförelse med t ex gås. För det andra, så var skyn varken bränd eller obehagligt salt, så varför inte?

Jag kokade upp buljongen med någon dl röd mjölk, i med rosmarin, kycklingfond och lite svartpeppar. Som vanligt redde jag med maizena. När härligheten fått tillräcklig smak så silade jag den. I med en tesked svartvinbärsgelé och lite coloritsoja och den var klar.

Äppelgelén (Bilden). Tillbehöret som väckte mest uppmärksamhet. Och utan tvekan så skall det utvecklas.

Och det samma gäller med sviskonen. En vuxen efterrätt, men den där tydliga karaktären av rom försvann. Det var absolut inget fel på smaken, men det kunde smakat mera. Men det kommer fler tillfällen.

Du som vill läsa om Hiram kan besöka följande:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hiram


Smaklig spis!

/Thomas