krydderiet

Att säga att jag dagligen längtar tillbaka till Vinterriket är att ta i men jag saknar det verkligen. Och det var i sista sekund som jag kom iväg. Så pass att folk där uppe på förhand varnade mig att det inte är säkert isarna håller efter veckor av regn och plusgrader. Så för säkerhets skull köpte jag fodrade gummistövlar. Något som senare visade sig vara nödvändigt.

 

 

Resan upp var behaglig med vacker naturmiljö utanför. Normalt brukar snötäcket bli högre och högre ju längre norrut man kommer men inte den här gången. Vårens allt för tidiga ankomst hade gjort sitt.

 

Det skulle dröja fram till nästa dag, tidig morgon, innan det började bli vitt på marken. Inte så imponerande men ändock snö.

 

 

 

Några timmar senare var jag framme i Åre. Känslan att beskåda fjällen och backsystemet jag de senaste åren bara kollat på via snörapportens webbkamera var otrolig. Efter någon stunds väntan dök Jönsson upp och efter att ha lämnat av min packning begav vi oss direkt ut i naturen.

 

 

 

 

Blötsnön låg djup i Björnens granskog och vittnade om kylan som varit. Det var nu det visade sig att de fodrade gummistövlarna var en bra investering. Isen var som sorbé de första 10 metrarna innan man kunde gå på den. Dessvärre hade vi inte lyckats få tag i någon som kunde berätta om isläget, d v s, någon som fiskat de senaste dagarna. Att isen var osäker det kunde vem som helst räkna ut, men man vill ju helst prata med någon som stått på den en bit ut.

 

 

 

 

Vi bestämde oss istället för att inhandla fiskeprylar och besöka Storlien nästa dag. Jag var trött efter resan och Jönsson kom direkt från jobb, så en god middag kändes faktiskt mer lockande än att plaska omkring ute i snön. Följande morgon gick vi upp tidigt.

 

Efter frukost, matsäckande och meck med fiskedoningarna så satt vi i bilen på väg till Storlien. Mitt barndomsställe som jag inte besökt sedan 1999. Storlien ligger högre upp än Åre och bara efter ett par mil hade vi lämnat vårvintern bakom oss. Snön vräkte ner.

 

 

Och värre skulle det bli. Rent vädermässigt kändes timmar av stillasittande på en frusen sjö väldigt långt borta, men det var det här vi kommit hit för. Nu gällde det att hitta fiskekort. Något som skulle bli komplicerat. Ingen sålde längre och kunde heller inte ge information om vart de gick och införskaffa.

 

 

Märkligt? Vi hade ju skrivit ut information om ”Storliens Fiskeland”. Det kunde väl inte plötsligt vara förbjudet och fiska? Ett sista försök gjordes på Storliens Högfjällshotell. Napp. Det visade sig att den nya hotellägaren köpt marken och sjöarna. De nere i byn hade blivit utfrysta. Antagligen därför ingen ville hjälpa oss.

 

 

Vi stack omgående till en av sjöarna där jag både sommar och vinterfiskat med gott resultat. Att ta sig ut på sjön var en strapats som ej varit genomförbar utan gummistövlar och snöskor.

 

 

Isen var lätt att borra i genom (till skillnad från april 1997). Förväntningarna var höga, men bortsett från ett par ynkliga nafsanden så skedde inget dramatiskt. Visst var vi besvikna och återigen fick man det bekräftat att det inte går och jämföra med hur fisket var för 15 år sedan utan man behöver dagsfärsk information.

 

Fortsättning följer.

 

/Thomas