krydderiet

Idag är det 16 år sen jag lagade min första nyårsmiddag. En rostad brödskiva med sallad, ägg, majonäs och räkor, följt av spagetti och köttfärssås. Måltiden avslutades med vaniljglass och varm punsch. Min far är den första att kalla den nyårsmenyn för ”oskärpt”, trots att han själv inte kan ge ett enda exempel från hans ungdomliga storhetstid, som inte börjar med ”alltså vi gick på hotell, käkade på restaurang”. Bland vänner är reaktionen annorlunda. När man var så ung var det vanligast att man åt hemma, det som föräldrarna lagade innan/om man drog vidare till kompisar där det kanske på sin höjd bjöds på chips, gurkstavar och dipp. Man var inte så matintresserad och man hade heller inte påverkats av kraven på att en nyårsmiddag måste vara lyxig.

 

 

I reklambladen från ICA och COOP är det bra priser på hummer och oxfilé. Färsk och fryst. Passar inte det så finns det allt från anka till hjortfilé, hel entrecote och styckdetaljer som hamnat i skymundan men som uppmärksammats av kändiskockar och därmed fått status. Själv har jag inget emot oxfilé och jag gillar vilt. Däremot tycker jag att det är tråkigt när man tar sig vatten över huvudet. Menyn är så pass komplicerad att den lämnar lite tid till att umgås med sina gäster. Den kan lämna ett hål i plånboken. Tids eller ekonomiskt krävande bara för att man vill imponera på sin omgivning.

 

Ett populärt sätt att lösa ovanstående är att man fixar knytis där förrätt, huvudrätt, efterrätt, snacks och mousserande fördelas mellan gästerna. Oavsett om man vill dra hela lasset själv eller fördela arbetsuppgifterna så finns det ytterligare saker man måste komma överens om. Idag är det inte ovanligt att flera personer i sällskapet är vegetarianer. Skall vi köttätare avstå från det nästintill obligatoriska animaliska inslaget en kväll? Eller får grönsaksätarna finna sig i att de får samma meny som alla andra – men att skaldjur, fisk och oxfilén ersatts med något annat? För en del är det här känsligt. De blir ordentligt upprörda och menar att om man inte är allergisk mot något så har man ingen rätt tacka nej utan skall äta det som bjuds, enda tills de själva serveras snoriga ostron eller mousse gjord på en fågels inälvor.

 

Som tur är, så har det här alltid gått att lösa bland dem jag firat nyår med. Det har serverats vegetariskt några gånger, det har lagats kötträtter och vegetariska alternativ utan att det uppstått några konflikter. Och så blir det idag också. De senaste åren har jag inte varit så involverad i matlagningen på nyårskalasen (2009 senast?) vilket på ett sätt, varit skönt, men i år kunde jag inte låta bli när jag blev tillfrågad om jag ville ordna med huvudrätten som skall serveras på ett knytkalas idag. Lammsadlar har legat i en marinad med rödvin, rosmarin, timjan, persilja, färskriven ingefära, rivet citronskal, vitlök och honung.

 

Till det kommer det serveras potatiskaka, svampkrustader, haricoverts och rödvinssås. Lammsadel? Det låter pretentiöst. Djurets ”sadel” är det kött som man skär ut kotletter av. Så bara genom att leka med ord kan man få saker att låta mer exklusiva än vad de är. Idag kallar man ju t ex en benfri kotlettrad av gris för ytterfilé. Min förhoppning är att vi minns nyårsmiddagarnas smaker istället för fixeringen över hur mycket som spenderas på råvaror. Det skall inte bara kosta. Det skall smaka också.

 

Gott nytt år!

 

 

/Thomas